Fraktur

Handskriven förebild

Textura

Schwabach

Fraktur

Användning

Svårläst




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Bildskärms-
typografi 1995




 

Frakturen

För historikern och boksamlaren är det nödvändigt att kunna läsa frakturstil, om man är intresserad av böcker från 1800-talet och tidigare. För att utläsa en boktitel måste man vara säker på de kluriga versalerna, och för att få en uppfattning om bokens innehåll måste man kunna skumma över några sidor i spretig bokstil, utan att blanda ihop m och w, utan att läsa fel på s och f, eller ställa sig frågande framför k.

Frakturen hör till en grupp stilar som gemensamt kallas gotiska, därför att de utvecklats och använts i Tyskland och Skandinavien. Det var renässansens italienska humanister som skapade detta namn, och därmed menade de att stilen var grov och barbarisk. Ett bättre namn på denna grupp är brutna stilar, därför att de har brutna linjer - därav namnet fraktur.

Handskriven förebild

De gotiska stilarna går tillbaks på den bokstil som användes i medeltidens handskrivna böcker. De första typsnitten var direkta kopior av dessa handskrivna bokstäver– Gutenbergs typsnitt. Även som tryckbokstav bevarar de gotiska stilarna den handskrivna bokstavsformens egenheter. Särdragen hos frakturen förstår man om man tänker sig att den tecknats med en bredpenna, som man i princip bara gör enstaka linjer med. Istället för mjuka övergångar mellan linjerna bryts linjen och en ny påbörjas. Det ger tecknen ett hårt och kantigt intryck, som förstärks av detaljer som de trekantiga spetsarna i linjesluten.

Textura

Den ursprungliga gotiska stilen är texturan. Det var den som först användes som trycktyp i Gutenbergs 42-radiga bibel, och i Sveriges första bok 1483, men den har inte varit vanlig i svenskt tryck. Texturan är helt rektangulär, med kraftiga linjer, smal och hög teckenform, och mycket korta staplar, som gör den ekonomisk men inte särskilt lättläst. Textmassan ger intryck av en kompakt väv, därav namnet: textur är det latinska ordet för väv.

Schwabach

Under 1400-talets skapades en variant med rundare och mjukare teckenformer, s.k. schwabach, som användes mycket i svenskt boktryck under 1500-och 1600-talen, både som rubrikstil och som texttypsnitt. De mer varierade och öppna bokstäverna gjorde stilen mer lättläst. Linjerna är brutna men har böjda former på bokstavens båda sidor.

Fraktur

Under 1500-talet utvecklades frakturen, som en modernisering av den gotiska stilen. Frakturen är stramare, smalare och elegantare än schwabach, med omväxlande raka och runda linjer och med kontrast mellan tunna och tjocka streck. Under 1500- och 1600-talen användes den mest som rubrikstil, men under 1700- och 1800-talen är fraktur den dominerande stilen, kompletterad med schwabach. Dessutom användes antikva för latinska ord, såväl i tryck som handskrift.

I den illustrativa titelsidan från tidigt 1600-tal är schwabach grundstilen, den centrala titeln är i fraktur och latinska ord och namn i antikva. (Klicka bilden för en förstoring)

Frakturen i praktiken, med en vacker och kraftfull form i ett tryck från 1600-talets slut.

Användning

Frakturen och andra brutna stilar användes i Sverige till 1800-talets slut. Antikvan användes i dessa tryck för latinska, franska och andra icke-germanska ord och namn. Under 1800-talets gång trycktes alltfler böcker med antikva. Sist bet sig frakturen kvar i folkligt tryck, som psalmboken, katekesen och skillingtryck.

I almanackan användes frakturen ännu år 1900. Officiellt tryck, som riksdagstryck, lagtryck och förordningar höll också länge kvar vid frakturen. Ett brott i frakturens dominans skedde 1860, när det bestämdes att folkskolans läsebok skulle sättas med antikva.

Svårläst

De gotiska stilarna är svårlästa och egentligen direkt olämpliga som brödtypsnitt, eftersom tecknen är så likartade. Men underligt nog fungerar det ändå, när man vant sig – och man lär sig frakturen fort, bara man är klar över de hinder som finns på vägen. De flesta gemener, småbokstäver, kan man tolka eftersom de i stort sett är lika antikvans tecken, men det finns några undantag.

s

Frakturen har tre olika s, slut-s, vanligt långt s, och dubbel-s, som är tyskans sz. Det långa s-et är mycket likt f, skillnaden är att f har ett tvärstreck som går ut på stapelns framsida.

k

Frakturens gemena k ser ut som ett l med lite krafs högst upp, men det är ett k som har fått benen uppflyttade till huvudet och omformade till en ögla och ett tvärstreck. Dessutom finns högst upp två vassa streck, men de hör till stapeln och finns på alla raka uppstaplar.

do

Gemena d har samma grundform som o, men skiljs ut genom en lång bakåtgående släng, som var vanlig i äldre handstilar.

vw

Frakturen använder endast w, inte v. Enkelt v används däremot i främmande ord. Enkel-v är slutet upptill och till formen ett o, med ett extra streck eller släng på stapeln. Dubbel-w är mycket snarlikt m, men du ser skillnaden i tecknets andra del och de uppåtgående slängarna på staplarna.

y

Gemena y har samma grundform som v, det är slutet upptill, men se och häpna öppet nedtill, med en nedstapel eller släng under linjen. Läsningen kan ytterligare försvåras av att den äldre stavningen ofta använder ij och y där vi bara har i eller j, t.ex. Maij:t och May:t.

x

I fraktur är x två fristående linjer. Det används sällan i germanska ord, mest som etc.-tecken. I schwabach är gemena x särskilt svårt att urskilja eftersom det är ett r med ett vasst streck från foten.

z

Gemena z är särskilt svår att känna igen. Frakturen har ett z som tydligt härrör från handskriften, med en lång släng eller ögla.

äö

Tittar du närmare på ä och ö ser du ursprunget till våra prickar – ett litet e. I handstil blev det bara en krumelur, som sedan blev ett streck och prickar i tryck.

Med dessa tips kommer du snart över de besvär frakturen ställer till när det gäller löpande text, men versalerna är ett annat kapitel. De har ett annat historiskt ursprung än antikvans versaler och frakturens gemener, och är ibland omöjliga att utläsa genom att jämföra med de bokstavsformer vi är vana vid. De är dessutom ofta rikt ornamenterade. Det enda raka är att lära sig dessa tecken från början, som ett eget alfabet. Ta hjälp av teckenuppsättningen i presentationen av Fyris Fraktur när du stöter på dessa vackra krumelurer i dina gamla klenoder.

(Se typsnittet Fyris Fraktur)

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Länkar | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 011012 - - - >