Garamond

Claude

Aldus förebild

Fransk bokkonst

Stilprovet

Granjons kursiv

Jannon

Nyskärningar

1913 Ollières

1912 Deberny

1917 ATF

1921 USA Monotype

1922 Eng Monotype

1924 Stempel

1924 Granjon

1925 Linotype

1925 Amsterdam

1926 Beatrice Ward

1930 Ludlow

1936 USA Linotype

1940-1960

1961 Simoncini

1967 Sabon

1972 Berthold

1975 ITC

1978 ITC Galliard

1992 Carter&Cone

1989 Adobe

1991 Scangraphic

1994 Fyrisfonts

Slutord

Stämpelskärning




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Typtrivsel

God typografi i Word (pdf)

Bildskärms-
typografi 1995




 

OBS! Stilproven ger inte rättvisa åt typsnitten,  som är avsedda för visning i tryck på papper och här återges i kantutjämnade bilder.

Garamond genom tiderna

Vi har idag minst ett dussin olika Garamond-snitt att välja på, men alla heter inte Garamond och alla som heter det är inte Garamonds typer – och alla som heter Garamond borde inte göra det.

 

Claude Garamond

Fransmannen Claude Garamond var aktiv från 1530-talet till 1561. Under denna tid förfinade han det typsnitt som kom att prägla typografin, då och nu. Sedan glömdes hans typsnitt bort i 250 år, men upptäcktes av en slump i form av en senare omarbetning. Därefter har Garamond fått förkroppsliga det bästa i västerländsk typografi genom tiderna. Några anser honom vara oöverträffad, många försöker överträffa honom, ty varje decennium och varje teknik vill ha sin Garamond.

Aldus förebild

Garamond var en av de första stilgjutare som etablerade sig som självständig hantverkare. Det normala var att stämpelskäraren och stilgjutaren arbetade för en boktryckare, som dessutom sålde böckerna.

I 1400-talets Venedig arbetade Griffo för Aldus Manutius i framställningen av typsnitt till utgivningen av den klassiska litteraturen, som nu återupptäckts och var högsta mode – detta var renässansen. Man tryckte grekiska texter med grekisk stil och romerska med "latinsk" stil – den latinska stilen är en uppfinning från 1400-talets början.

Aldus De Aetna 1595Aldus De Aetna 1495

Aldus boktryck och Griffos typsnitt bildade skola – dels för att utgivningarna av de gamla texterna höll hög klass, dels för det fina trycket och de vackra och lättlästa stilarna. Böckerna spreds runt Europa och kopierades friskt av andra boktryckare och stämpelskärare. Det var främst biskop Bembos lilla bok De Ætna (1495) som beundrades och plagierades. Från denna skrift har vi idag typsnittet Bembo, som är en ganska bra avbild av 1400-talets venetianska antikva.

Fransk bokkonst

Hypnerotomachia Poliphili

Ur Hypnerotomachia Poliphili, 1546 (Se hela sidan ) (Se förstoring)

På 1500-talet nådde renässansen Frankrike, som blev den ledande typografiska nationen. I sina unga år var Claude Garamond lärling hos stämpelskärare och från 1520-talet arbetade han åt olika boktryckare. För den kunglige boktryckaren Estienne framställde han latinska typer som byggde på Griffos Bembosnitt. Under 1530- och 1540-talen utvecklade han sina kopior till en fransk antikva, som är stramare, mer samlad och förfinad i detaljerna än den italienska. Tecknen har beskrivits som "klara och öppna, strikta och nobla, med en kontrastrik och livfull linjeföring som utstrålar både kraft och skönhet" (Nordqvist 1954).

Garamond Hypnerotomacia 1546Garamond Hypnerotomacia 1546

Hans status som tidens främste stämpelskärare stärktes ytterligare av att han 1543 blev kunglig hovleverantör av ett grekiskt typsnitt. Däremot lyckades han inte bli rik på sin konst, snarare berikade han sina samtida boktryckare. Under sin karriär som Frankrikes och därmed världens främste typformgivare framställde Garamond flera olika typsnitt, för olika boktryckare, men alla i samma grundläggande stil. Men tro inte att Garamond var ensam; samtidigt verkade andra stämpelskärare, som imiterade Griffo, Garamond och varandra. Garamonds stilar och franskt boktryck som helhet blev förebild för typografin i större delen av Europa under 1500- och 1600-talen.

Stilbildande stilprov 1592

Garamonds typsnitt kan knytas till ett antal böcker, men det är främst genom ett bevarat stilprov från 1592 som hans namn är så levande idag. Vid Garamonds död 1561 skingrades kvarlåtenskapen. Den holländska boktryckaren Christopher Plantin köpte upp sig på matriser och gjutformar och snart nog blev hans tryckeri i Antwerpen det främsta i Europa. Idag kan detta förvärv studeras i Plantin-Moretus-muséet i Antwerpen. André Wechel köpte stämplar som han förde till Frankfurt och Le Bé köpte också stämplar och matriser, som blev kvar i Frankrike och sedermera övertogs av den store Fournier. Sedermera köpte den nye ägaren av Egenolff-tryckeriet i Frankfurt, stilgjutaren Jacob Sabon, in så mycket han kunde av Garamonds stämplar och matriser. Det var typsnitten från detta stilgjuteri som etablerade Garamond som den främsta antikvan under 1600-talet.

Del av  Egenolff-stilprovet

1592 visade man upp sitt innehav i form av ett stilprov, där åtskilliga typsnitt tillskrevs Garamond. De avviker något från stilarna i boktrycken från 1530– och 40-talen. Under 1900-talet är det främst detta stilprov man har gått till när man gjort nyteckningar av Garamond.

Granjons kursiv

Kursiven är ett särskilt kapitel. Den användes fram till 1500-talets mitt som självständig typsnitt, och i ungefär samma omfattning som den raka. En vanlig kombination var att använda antikva i rubriker och kursiv i brödtexten. Det var Aldus Manutius som började använda kursiven som trycktyp, för att den var smal och ekonomisk. Det var förstås Griffo som framställde typsnitten, som  imiterade den samtida humanistiska handstilen och hade kvar dess oregelbundna drag. 

Griffos kursivtypsnitt

Samtida handskrift

En annan och egentligen vackrare kursiv utvecklades av påvens skrivmästare Arrighi vid 1500-talets början. Den bygger på den handstil som användes i påvens kansli, cancellarescan: mer regelbunden och rytmisk, med bredare och svagt lutade tecken, höga staplar och skönt böjda svängar, är den en verklig skönskrift.

Arrighis kursivtypsnitt 1527

Denna stil används som kursiv i t.ex. Bembo och Minion, och fungerar bra som självständig skript. Härifrån kommer de vackra slängversaler som finns i t.ex. Adobe Garamond.

Bembo kursiv

 

Slängversaler Adobe Garamond

 

Garamond skapade en vacker kursiv med Griffos kursiv som förebild. En vanlig uppfattning är att Claude Garamond baserade sin kursiv på Arrighis kursiv, men även här imiterade han Aldus och Griffo. 

Garamonds kursiv, från Hypnerotomachia Poliphili, 1546 (Se originaltext)|

Adobe Garamond kursiv

Men det är trots allt inte Griffos/Garamonds kursiv som återges i de flesta av dagens Garamond-snitt, utan sannolikt en kursiv av Robert Granjon.

Han var verksam i Frankrike 1545–1590, och han var en av dem som inspirerades av Garamonds antikva. Granjon förfinade den italienska kursiven ytterligare i fransk anda, varefter den kom att användas tillsammans med Garamonds antikva efter 1550-talet, trots att den inte alls utvecklats att passa ihop med den. Det anses att det är Granjons kursiver som återges i stilprovet från 1592 och som bildat skola för kursivens fortsatta utveckling. En av Granjons karaktäristiska kursiver återges i modern tid i Matthew Carters granjontypsnitt Galliard.

Granjons kursiv i Galliard Italic

Denna kursiv är livlig med ganska skarpt vinklade och smala teckenformer, snäva rundningar och eleganta men återhållna slängar. Ursprungligen var tecknen lite olika vinklade, precis som den riktiga handstilen, men dessa drag finns numer främst i Jannon-baserade nyskärningar, som i allmänhet är trevligare än de stelare kursiver som hör till de "äkta" Garamondsnitten.

Typsnittet Granjon har en annan variant av Granjons kursiver, som är stelare, bredare och mer opersonlig, och som har större likheter med den kursiv som används i dagens Garamonder.

Typsnittet Granjons kursiv

 

Jean Jannons falska Garamond

Under 1600-talet fortsatte stämpelskärarna att förändra, förfina och förstöra sina förebilder. De flesta av dessa typsnitt är nu glömda, men ett av dem blev genom en ödets nyck bevarad och fick slutligen äran att ståta med Garamonds namn – Jean Jannons bearbetning från 1621. Såväl i sitt allmänna intryck som i enstaka detaljer skiljer sig denna barock-antikva från den franska. Den är tunnare och ljusare, med mjukare linjeföring och tunnare och skarpare vinklade seriffer. Den är vacker och läsvänlig, men saknar den stringens och nobless som utmärker Garamonds stilar. Kursiven är varierad och livaktig och behåller den skriftliknande karaktären hos Griffos och Garamonds kursiver.

Jannons garamond

Jannon verkade som boktryckare åt den kalvinistiska akademin i Sedan, men hade oturen att råka ut för kardinal Richeliues förföljelse och fick sina stämplar beslagtagna. 1640 inrättades det kungliga tryckeriet, och här hamnade Jannons stilar. De användes i några boktryck, bl.a. kardinalens memoarer 1642. Till skillnad från Garamonds typsnitt kunde det inte kopieras av andra stämpelskärare, ty Imprimerie Royale hade effektiv copyright på sina stilar. När man snart nog tröttnade på Jannons typsnitt gömdes och glömdes det i kungliga tryckeriets källare. Det dammades av i ett stilprov 1845 där det tillskrevs Claude Garamond. Det kom åter till användning 1901, i inledningen till nationaltryckets historia, varvid det gick under namnet caractères de l’Université, som nationaltryckeriets direktör uppgav vara Garamonds typsnitt. Därefter började nyteckningarna av Garamond.

Nyskärningar – i kronologisk ordning

Här följer ett urval av de viktigare nyskärningarna av Garamond. Valter Falks inventering i boken Bokstavsformer och typsnitt genom tiderna (1975) visar att det fram till 1965 framställts närmare 30 Garamondsnitt. Därefter tillkommer ännu fler i form av varianter och kopior för olika sättsystem, t.ex. Simoncini,  och varierande fontformat, t.ex. Bitstream, samt enstaka nyteckningar t.ex. Adobe Garamond.

Till saken hör att några nyteckningar, t.ex. ATF Garamond, tar upp förlagans skärningar för flera grader. De som tecknats för fotosats och postscript baseras däremot på en skärningen för en enstaka grad. Därmed får vi i viss mån ett spektrum där olika nyteckningar gör sig bäst i olika storlekar.

1913 Ollières

Först ut var det lilla stilgjuteriet Ollières i Paris, som redan 1913 framställde en originaltrogen skärning av Garamonds tidiga typsnitt från 1540-talet, men det fick ingen spridning.

1912–1925 Deberny & Peignot

Det franska stilgjuteriet Deberny & Peignot startade 1912 en Jannon-baserad Garamond, som släpptes först 1925.

1917 ATF

ATF Garamond

American Type Founders Company (ATF) hade under 1910-talet stora framgångar med nyteckningar av klassiska tyspnitt som Bodoni och Cloister, och när man nu fick syn på den påstådda garamonden i franska nationaltryckeriets historia slog man till. Morris Fuller Benton svarade för nyteckningen. Staplarna sänktes något, enstaka detaljer moderniserades och tecknen putsades, somliga kan anses vara rätt misslyckade, men i det stora hela är ATF Garamond en trogen återgivning av Jannons antikva. Det släpptes 1917 och blev en stor succé både i USA och England, och förebild för andra stilgjuteriers nyteckningar. Mest känd hos oss är den utsökta rubrikskärningen för 48 pt.

1921 USA Monotype Garamont

Första reaktionen på ATF:s Garamondtolkning kom från amerikanska Monotype 1921, där Frederic Goudy svarade för en Jannonbaserad Garamond som är ganska klumpig och tafatt i detaljerna i jämförelse med ATF Garamond. Den släpptes 1921, men blev inte lika stor framgång som ATF Garamond och engelska Monotypes Garamond.

1922 Engelska Monotype

Sen kom engelska Monotype 1922 med en Jannon-version kallad Garamond 156. Bakom detta beslut låg Stanley Morison som därefter blev bas för Monotypes nyteckning av klassiska typsnitt. Detta var det första Garamond-snitt som användes i Sverige, 1925.

Monotype Garamond 156

 

Monotype Garamond #1024, Expertfont # 1111

 

Monotype Garamond TrueType 1995

Den version som nu finns i Monotypes bibliotek är lite omarbetad. När den överfördes till fotosats tog man rubrikskärningen som förebild men breddade tecknen. Därmed blev den varken speciellt vacker eller användbar och kan inte sägas vara en originaltrogen Jannontyp. Med sin relativt höga x-höjd är den avsedd för textsättning, men den ger ett oroligt och spretigt intryck. Serifferna är tunna och underbetonade och hårstrecken för svaga. Liksom alla garamonder är den lättläst, men den ger ett svagt och lite gnetigt intryck, och är alltför tunn för textgrader. Kursiven är bättre än den raka.

MEN  som standard-garamond  för Windows är en TrueType-version av Monotypes Garamond ganska sympatisk i jämförelse med Apple-garamonden ITC Garamond. Lite för bred och anemisk är den förvisso. Teckenbredden är bra upp till c:a 11 pt, men linjevikten alltför klen. I större grader ser den märkligt uppblåst ut. För enklare kontorsutskrifter duger den, och kursiven är riktigt bra. 

1924 Stempel

Stempel Garamond #75, Small Caps #225

Stempel Garamond var en av de första "äkta" garamonderna, som baserades på Frankfurt-stilprovet från 1592. Detta typsnitt har varit dominerande i svenskt boktryck sedan 1930-talet och fram till 1980-talet har det varit den främsta garamonden i Sverige. Det var ett av de första typsnitt som överfördes från Linotypes bibliotek till Adobes. Gemena siffror och kapitäler finns som extrafonter. Stempel Garamond är originaltroget, men hårt och kantigt och lite stltl. Det är lika kraftitg som Adobe Garamond men med något kraftigare seriffer. En relativt låg x-höjd förlänar det ett elegant intryck. Teckenformerna är tydliga men inte särskilt formsköna. Eftersom det anpassats till Linotypes sättsystem har det ett avskuret Linotype-f och en bred och ganska ful kursiv. Ett skäl att använda denna garamond kan vara att den har en så etablerad position i svenskt boktryck.

Som texttypsnitt ger Stempel Garamond ett karaktärsfast och stadigt intryck, det är lättläst och tydligt, men kan i postscript-version också ge ett ett fläckigt och kantigt intryck, som kan bli oroligt. För rubriksättning finns vackrare garamonder, t.ex. Adobes.

1924 Granjon

Granjon # 205, Small caps # 209

Granjon tecknades av George W. Jones för engelska Linotype 1924, utifrån boken Historia Ecclesiastica tryckt i Paris 1582, som har ett typsnitt som baseras på Garamond, men som man först trodde vara Granjons. Det blev omedelbart framgångsrikt som boktypsnitt i USA och England, men har använts relativt lite i Sverige. Åskilliga kännare ger Granjon högsta betyg som äkta garamondsnitt och som boktypsnitt. Det anses vara ett kompakt och ekonomiskt snitt som är ovanligt tydligt i små grader, vilket gjort det värdefullt i tidskrifter och böcker. Det är dock inte en kopia utan en tolkning av klassiska Garamondsnitt. Faktum är att Granjon avviker en hel del från andra nyteckningar, bl.a. genom en vertikal betoning och bredare rundningar,  större kontrast mellan hårstreck och grundstreck, egenskaper som man annars återfinner hos transitionsantikvor som Baskerville.

Granjon är som PostScript-typsnitt tunn och ljus och ger ett svalt och klarnat intryck, med vackra, rena och lugna former. Det är ett mycket vackert typsnitt, men svårläst, eftersom det är alldeles för tunt och kontrastrikt för att fungera som texttypsnitt i offsettryck. Däremot kan det fungera som rubriksnitt. Man kan fråga sig vad det är för mening att släppa detta fina snitt utan att anpassa det till det moderna tryckets krav.

1925 Linotype

Tyska Linotype kom 1925 med en äkta Garamond som var lite klumpigare än Stempels. Idag är det Stempels Garamond som säljs av Linotype.

1925 Amsterdam Garamont

Det holländska stilgjuteriet Lettergieterij Amsterdam anpassade ATF Garamond till Didot-kägel och tillhandahöll det under namnet Garamont, vilket blev den europeiska versionen av ATF Garamond.

1926 Beatrice Wards upptäckt

Monotypes informationschef Beatrice Ward avslöjade 1926 det rätta förhållandet, att Caractères de l’Université framställts av Jannon och att Granjon var ett Garamondsnitt. Det betydde dock ingenting för bruket av de Jannon-baserade nyskärningar som redan etablerats som klassiskt boktypsnitt, men det inspirerade bokstavstrogna teckentolkare att framställa "äkta" Garamond-typsnitt intill dessa dagar.

1930 Ludlow

Ludlow Garamond

Ludlow framställde en ganska ful och spretig "äkta" Garamond för rubriksättning 1930.

1936 USA Linotype Garamond 3

Garamond 3 # 77, Small caps # 193

Amerikanska Linotype släppte 1936 en bearbetning av ATF Garamond som fick namnet Garamond 3, vilket blev den mest använda garamonden i USA.

Garamond 3 är en jämn och balanserad textskärning, med mjuka och neutrala former. Det har högre x-höjd än Adobe Garamond och är tillräckligt kraftig för modernt tryck. Detär tydlig och lättläst, och ger som helhet ett ljust och vänligt men lite väl kraftlöst intryck. Kursiven är en av de bästa, med vackra, livliga och varierade former, helt i Jannon-traditionens anda.

1940–1960

Under de följande 20 åren framställdes ett tiotal Garamond-varianter av mindre stilgjuterier, som inte finns kvar idag.

1961 Simoncini

Simoncini Garamond # 148

Simoncini Garamond är en mycket fin Jannon-garamond, som framställdes 1961 av det italienska stilgjuteriet Officina Simoncini för maskinsättning. Liksom Garamond 3 är detta en textskärning. Det är ett livligt och elegant typsnitt med vackra teckenformer, men med en tendens till spretighet i stora grader. Det har lika låg x-höjd som Adobe Garamond, men tecknen är genomgående bredare. Dessa proportioner gör Simoncini Garamond elegant, samtidigt som det klarar textsättning i små grader bättre än Adobe Garamond. Dessvärre har Simoncini Garamond ett förkrymt f i Linotype-stil, och gemena siffror och kapitäler saknas. 

Simoncini Garamond ger ett vänligt och inbjudande intryck, och det är mycket lättläst. Det är öppet och ljust, men kraftigare och mörkare än andra Jannon-snitt såsom Monotype Garamond och Garamond 3, vilket gör det lämpligt för modernt tryck. Det är ganska kontrastlöst, men som helhet bäst av Jannon-garamonderna. Det lämpar sig både för textsättning och mellanrubriker.

1967 Sabon

Sabon # 88, Small caps # 197

Sabon är ett märkligt typsnitt, med en märklig historia. Om du vill hålla dig väl med världens främsta typografer, ska du välja Sabon. Jag vet inget typsnitt som är så allmänt uppskattat som detta, men så har det också skapats av 1900-talets störste typograf, Jan Tschichold.

Missnöjda med alla olika Garamondvarianter ville Linotype, Monotype och Stempel ha en modern standard-Garamond som gav lika resultat i handsättning och på  Linotypes och Montotypes sättmaskiner. Det innebar att begränsningarna med Monotypes breddenheter och Linotypes oförmåga att kerna, måste lösas i en formgivning som skulle se ut som en äkta Garamond men vara aningen smalare för bättre ekonomi. Anpassningen till Linotype är förklaringen till att Sabons gemena f samt kursiva f och j är avskurna. Anpassningen till sättsystemens krav förklarar också att kursiva o är rundare än i andra garamonder och att kursiven är bredare. Med tanke på dessa begränsningar är Sabon ett mästerstycke. Tschichold baserade det på 14-punkters skärningen i Egenolff-Bergers stilprov från 1592, men följde det inte slaviskt. Namnet Sabon kommer från den boktryckare som under under 1500-talet köpte in Garamonds typsnitt till detta boktryckeri i Frankfurt. Sabon släpptes 1967 och Linotypes Sabon ingår i Adobes stilbibliotek som nr 88. Linotypes Sabon är något större och ger ett mörkare intryck än Monotypes Sabon. Teckenformerna ska vara lika, men små skillnader finns.

Sabon är kraftigt, klart och vackert, med undantag för det vanställda Linotype-f:et. Det är skarpare och hårdare än Adobe Garamond, med något högre x-höjd. Som texttypsnitt är Sabon tydligt, jämnt och lättläst. I mina ögon är Sabon lite för hårt och kantigt. Det är ett pålitligt standardtypsnitt, en arbetshäst som tar sig fram överallt, både i långa boktexter och i korta katalogtexter. De flesta läsbara pocketböcker är idag satta med Sabon.  Men kursiven är dålig, alltför bred och stel. Byt gärna Sabons kursiv till Jannon-kursiven i Garamond 3, det fungerar utmärkt. Det blir dock aldrig fel med Sabon, även om det kan bli bättre med andra snitt – om du tvekar vid valet av typsnitt, välj Sabon.

1972 Berthold

Berthold Garamond # 250

För Bertholds stilgjuteri skapade Gerhard Lange 1972 en äkta Garamond, efter studier av Frankfurt-stilprovet och Garamonds tryck.

Bertholds Garamond är originaltroget med vackra och balanserade former, något hårdare än Adobe Garmonds. Det har något högre x-höjd och är aningen kraftigare och mer robust, med stubbiga seriffer och mindre kontrast mellan grundstreck och hårstreck, det minst kontrastrika av garamonderna. De kraftigare hårstrecken och mindre eleganta serifferna lämpar den att klara offsettryckets krav.

Detta är en mycket bra och användbar Garamond för textbruk. Det är lugnt och neutralt, tydligt och lättläst. Den lägre kontrasten gör det dock lite jämnstruket och grått i jämförelse med Galliard och Sabon. Detta är nog den mest läsbara och tåliga av garamonderna. För rubriksättning blir den för klumpig. Kursiven är utmärkt, en av de bästa bland de "äkta" garamonderna.

Förutom normalvikt, fet och kursiv, har det en mediumvikt och en fin kondenserad variant, som är användbar både för text och rubriksättning. Dessvärre saknas gemena siffror och kapitäler, vilket borde vara självklarheter i ett boktypsnitt som detta.

1975 ITC

ITC Garamond #9, Ultra, Book # 150, Condensed # 139

1975 släpptes en ITC-anpassad variant av ATF Garamond, som blivit populär som desktop-typsnitt, eftersom det levererats gratis med Apples operativsystem.

Om man inte visste bättre skulle man tro att det är ett april-skämt. Garamond-älskaren har ordet "nidingsdåd" på tungan när han ser Tony Stans omarbetning. Nånstans känns det fel att denna font i typsnittsmenyn får namnet "Garamond" rätt och slätt, ty det är varken Garamond, Jannon eller ens ett texttypsnitt. Det är ett amerikanskt reklamsnitt från 1970-talet, som de typografiska oskulderna på Adobe trodde var en modern Garamond. Saken blir inte bättre av att denna vanställda Garamond utrustats med en book-variant och en kondenserad sort, ty alla lider av samma åkomma – ITC.

ITC Garamond lider svårt av ITC-sjukans extremt höga x-höjd och förkrympta staplar. Formerna är vackert avrundade, men tecknen är vansinnigt uppsvällda och mardrömslikt förvrängda. De uppblåsta rundningarna och de tunna strecken gör typsnittet ljust och kontrastlöst, med svåridentifierbara tecken. ITC Garamond Book har å andra sidan alltför markerade grundstreck och tunna hårstreck, så att den får en Bodoni-liknande karaktär, som inte heller är lättläst. Den kondenserade varianten är alltför kondenserad för att fungera bra som texttypsnitt, tecknen förlorar sin form och flyter ihop. ITC Garamond saknar inte skönhetsvärden, men det har ingen koppling till renässansens Garamond, till barockens Jannon eller till texttypsnitt över huvud taget. Det bör reserveras för rubriker i kreativ amerikansk typografi.

1978 ITC Galliard

ITC Galliard # 17, ITC Galliard Black #172.

1992 Carter&ConeTypeInc.

Galliard Scandinavia, + SmallCaps, + Fraction

Matthew Carter skapade Galliard för Linotype 1978 – det bygger på Granjons typsnitt, och är således ingen Garamond, men det är ändå mer Garamond än vad ITC Garamond är Jannon, så att säga. Galliard är en personlig tolkning av Granjons snitt från 1500-talet, inte en trogen återgivning av originalets former, men väl av dess anda. Namnet kommer från Granjons namn på 8-punkters skärningen och på namnet på en livlig 1500-talsdans, gaillarde.

Matthew Carter är utbildad inom traditionell stämpelskärning, och har formgivit många kända typsnitt. Inom datorbaserad typframställning är han pionjär: Galliard var det första typsnitt som producerades direkt på dator för fotosats 1978. Idag är Carter entusiastik förespråkare för postscript och Fontographer som instrument.

Galliard är kraftfullt och elegant, trots att det har avsevärt högre x-höjd än Adobe Garamond. Det har en ursprunglig, personlig gnista, som man kan sakna i de originaltrogna avbildningarna. Spänstiga och kraftfulla former och spännande, avvikande detaljer ger karaktär och liv åt typsnittet. Linjebredderna är avpassade för det moderna offsettrycket och fotosättning.

Detta livliga och tjusiga typsnitt är i mina ögon det vackraste av Garamondsnitten och är utmärkt som rubriksnitt. Som texttypsnitt är Galliard kraftfullt, tydligt och kontrastrikt. Det är lättläst, men kontrasten kan ibland bli för stark och livligheten övergå till orolighet.

Det är definitivt inte utslätat, men det är inte heller så extravagant att det drar intresset från texten till snittet, med undantag för kursiva g. Kursiven baseras på en av Granjons kursiver, och går tillbaks på den kalligrafiska stil som under 1400-talet användes i påvens kansli, canscelerescan.  Kursiven är alltså mer självständig än de kursiver som finns till andra garamonder, och avviker mer från den raka formen. Den livaktiga kursiven kan ge problem i några sammanhang, och i andra är den en tillgång.

Senare har en modifierad variant tecknats för ITC, ITC Galliard, och det är den som finns i Adobes bibliotek.

I sitt nya företag Carter & Cone Type Inc. har Matthew Carter framställt nya varianter med kapitäler, gemena siffror och bråktal, samt en speciell skandinavisk version med korrekt å-ring och ä-ö-prickar samt ligaturer. Dessvärre har den för tät tillriktning, som tillsammans med de kraftfulla tecknen ger en alltför kompakt satsbild.

1989 Adobe Original

Adobe Garamond Original # 100, Adobe Garamond Expert #101

Sent men inte sist i raden av nytolkningar är Adobe Garamond Original, som släpptes 1989. Det är tecknat av Robert Slimbach och följer Egenolff-Berner-stilprovets 18-punkters-skärning – alltså en rubrikskärning, vilket är lite förvånande med tanke på att Garamond i första hand är ett texttypsnitt. Adobe Garamond är nog den mest originaltrogna av alla nyskärningar. När Adobe Garamond släpptes 1989 var det en omedelbar succé, dels för dess originaltrohet, men främst för dess Expertfont. Gemena siffror, äkta kapitäler, slängversaler, ornament, indexsiffrer m.m. var efterlängtade sedan de försvann från fotosättningsfonterna på 1970-talet.

Adobe Garamond är balanserat och kraftfullt, vackert och lugnt, med harmoniska former, något som ibland kan övergå i tråkighet. I mitt tycke är det ett mycket bra typsnitt, men lite tamt och stelt, lite för mycket kopia och för lite typsnitt. Det är den bästa garamonden för laserutskrift och samtidigt tillräckligt kraftig för fotosats och offsettryck. Den låga x-höjden förlänar Adobe Garamond den elegans en garamond ska ha. Det är bäst när det gäller att återskapa en klassisk stil, fin som rubriksnitt och ett bra texttypsnitt, men för längre textmassor är det inte bäst. I små grader blir tecknen för små och gnetiga, vilket gör det svårläst. Som rubrikstil är det lite för klumpigt, vilket inte hindrar att det används en hel del i stort uppdragna annonser. Om Adobe Garamond kommer i MultipleMaster-version får vi kanske en Garamond, som är avpassad både för tydlig textgrad och eleganta rubriker.

1991 Scangraphic

Amsterdam Garamont

Scangraphics Amsterdam Garamont uppges i FontShops katalog återge den Garamont som tecknats av F. W. Goudy, men det är en nyteckning av ATF Garamond/Amsterdam Garamont. Detta är en rubrikskärning för de större graderna, så den är extra tunn och smal och ganska vass. Den är lite stelt digitaliserad och har små skavanker här och var, men den är mycket elegant och kan användas för stiliga rubriker i storlekar över 48 pt.

1993 Omnibus

Garamond Classico + Small Caps

Omnibus Garamond Classico

Omnibus Garamond Classico

Detta är en svensk bland-garamond, konstruerad av Franco Luin. Teckenformerna är av "äka" Garamond-typ och följer i vissa fall mycket nära Adobe Garamond, men serifferna är av Jannon-typ, med vissa stilbrytande inslag, såsom konkav övre seriff på gemena b och d.

Stilblandningarna till trots är Garamond Classico en trevlig Garamond. Med sin mjuka linjeföring ger det ungefär samma intryck som Adobe Garamond, men detär  kraftfullare med högre x-höjd, vilket bör göra det lämpligt för brödtext och mellanrubriker. (Länk till Omnibus hemsida)

1994 FyrisFonts

Garajannon + Medium + Text + SmallCaps +Fraction m. fl.

Garajannon är nyteckningar av ATF Garamonds rubrikskärning för 48 pt, av ATF-Garamonds bokskärning i 8 pt och samt av en skärning för mellanrubriker. Genom att i viss mån följa den tryckta förlagans små oregelbundheter och skavanker kan Garajannon återge den gamla blysättningens mjukare och mer levande satsbild, som oftast går förlorad med PostScript-typsnitt i modern teknik. Som extrafonter finns kapitäler och gemena siffror, samt bråktal. 

En Multiple-Master-version med stilaxel och optisk axel finns för Mac, men fritt valda mellanformer kan också beställas som vanliga fonter för PC och Mac. Med sitt stora utbud av varianter kan Garajonnon ersätta både Scangraphic Garamond, Garamond 3, Monotype Garamond och Simoncini Garamond, men också användas tillsammans med dem.

Slutord

Sammanfattningsvis är i mitt tycke de bästa garamonderna idag Berthold Garamond, Adobe Garamond, Sabon, Galliard Scandinavia, Simoncini Garamond och Garamond 3. Vilken man ska välja beror på sammanhanget. Sabon och Galliard är rätt hårda, kraftfulla och mörka. Berthold Garamond, Garamond 3 och Simoncini Garamond är ljusare och mer neutrala. Garamond 3 och Simoncini Garamond ger en lättare och mjukare satsbild. Samtliga är lämpliga som brödtypsnitt. Galliard fungerar bra som kraftfullt rubriksnitt, medan Garajannon svarar för elegans och värme. Adobe Garamond är lugn och vacker men inte lämplig för små grader, vilket kanske ändras om Adobe Garamond släpps som MultipleMaster. Tills dess finns det skäl att ge Berthold Garamond och Simoncini Garamond en chans.

Det finns flera nyskärningar från 1990-talet ...

Stämpel, matris & blytyp

Garamond var typformgivare, stämpelskärare och stilgjutare. Han var först ut på plan, den förste som trodde att man kunde försörja sig på tillverkning av typsnitt. Han hade fel, men lyckades ändå.  Regeln är att man tillhandahåller typsnitt tillsammans med en annan tjänst. På 1400-talet–1800-talet var det boktryckeri, på 1800–1900-talet var det sättmaskiner.  Sedan Macen revolutionerade den grafiska arenan finns åter rena typsnittsproducenter i Garamonds anda, och några få av dem kan försörja sig på det. Men regeln är densamma – typsnitt lönar sig bäst som tillbehör.

Att framställa typsnitt krävde en mycket lång utbildningstid och den som som tagit sig från lärling till gesäll och tagit sin mästarexamen var inte direkt villig att berätta om yrkets hemligheter. Typsnittsframställningen har intill dessa dagar varit omgärdat av mycket hemlighetsmakeri. (Läs mer i Ordboken > Stilgjuteri)

Den teknik som använts för att framställa typsnitt har – trots alla stora förändringar under 1800- och 1900-talen inom sättningsteknik och tryckteknik –  i stort sett varit oförändrad fram till 1970-talet, då den digitala tekniken började ta över. 

Den kunskap som krävs för att utforma användbara typsnitt, med avseende på form och funktion, är huvudsakligen oförändrad sedan Garamonds tid,  för 500 år sedan. Och utbildningstiden, från förhoppningsfull lärling till glad gesäll och slutligen kunnig mästare, är oförändrad. Det tar några år. Och steget till att bli ett namn är som alltid en fråga om tur, skicklighet och marknadsföring.

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Länkar | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 010116 - - - >