Adobe Jenson MM

Vem var Jenson?

Antikvans särdrag

Venetianska särdrag

Renässansen

Nyteckningsproblem

Slimbachs möda

Originaltrogen

Venetiansk antikva

Andra venetianer

-Golden Type

-Doves Type

-Cloister Old Style

-Italian Old Style

-Centaur

-Abrams Venetian

-ITC Legacy Serif

Jensons detaljer

Typsnittspaketet

Stilprov

Slimbachs tillägg

Kursiven

Verkligt användbar

Optisk brytpunkt

Viktaxel

Vad ha Jenson till




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Typtrivsel

Bildskärms-
typografi 1995




 

 Det våras för Jenson - igen

När Adobe nu släpper sin nyteckning av Jenson är det inte vilket gammalt boktypsnitt som helst som man gjuter liv i. Detta är själva urfadern till alla våra antikvasnitt

Vem var Jenson, och varför?

Nicole Jenson var i alla avseenden en pionjär. Han var myntmästare i det franska myntverket, men sändes av kungen 1458 till staden Mainz för att på plats studera den uppfinning som Gutenberg höll på med där. Tre år senare återvände han till Paris men så småningom hamnade han i Venedig, där han öppnade boktryckeri och drog nytta av sina kunskaper i stämpelskärning och typgjutning.

I Venedig hade man sedan några år tryckt böcker med den nya stil som kallas antikva. Förebilden var den humanistiska handskrift som utvecklades under första hälften av 1400-talet. Här kombinerades de versaler som i det klassiska Rom användes i inskriptioner, med en omarbeting av 800-talets karolingiska minuskel, som man då trodde hade antikt ursprung. Så uppstod vårt moderna alfabet med versaler och gemener.

Faksimil humanistisk antikva

Faksimil av humanistisk handskrift

1470 utkom Jenson med Eusebios bok De Evangelica Præparatione, som genom sin typografi blev avstamp för den typografiska tradition som vi verkar i. Nedan visas Jensons tryck från 1741, Quintillianus Institutiones Oratoræ. (Klicka på bilden för en förstoring, men den är tung, 165  KB)

Institutiones oratorae, Jenson 1471

Medan de flesta boktryckarna nöjde sig med avbilda handskriften, gick Jenson ett steg längre och anpassade handskriften till trycktyper. Jensons typsnitt var något av ett typografiskt mästarstycke, såväl vad gäller tolkningen av förlagan som den typografiska tekniken. Han stramade upp och formaliserade tecknen till ett fungerande och homogent typsnitt, som stod på egna typografiska fötter. De typsnitt han framställde under åren 1470–1474 blev startpunkten för den följande typografiska utvecklingen.

De togs upp och förädlades av Griffo på 1490-talet i Aldus Manutius stora utgivning av klassiska texter, varefter Claude Garamond förädlade Griffos typsnitt till den franska renässansantikvan, som blev förebild för den fortsatta utvecklingen. (Läs mer om Garamond) Men sedan 1600-talets början låg renässansantikvan i malpåse till 1800-talets slut. Då kom en renässans för renässanstypsnitten med en uppsjö av nyteckningar som idag toppas av Adobe Jenson MM.

Antikvans särdrag

Även om Jenson förädlade handskriften till ett trycktypsnitt, behåller hans tecken den humanistiska handstilens grundläggande drag, och det är också de dragen som vi idag känner igen i goda boktypsnitt: versaler och gemener, skillnad mellan tunna och tjockare streck, seriffer, en diagonal betoning av ansvällningarna, och bokstävernas allmänna proportioner med tydliga upp- och nedstaplar.

Faktaruta: Venetiansk antikva

Utmärkande för venetianska antikvan

• endast liten kontrast mellan grundstreck och hårstreck

• diagonal betoning av rundningarna

• avrundad övergång mellan seriffer och grundstreck

• fotserifferna har en konkav inbuktning

• svagt lutande uppstaplar

• gemena e har snedställt tvärstreck som går lite utanför rundningen

• övre seriffer på M och N är oftast dragna inåt

• ibland en tvärdragen toppseriff på versala A

• versalerna når upp till gemenernas uppstaplar, vilket gör dem alltför dominerande

Venetianska särdrag hos Jenson

Jensons typsnitt är ett livligt och jordnära typsnitt, som bildar själva övergången mellan handskrift och boktryck. Men det innebär också att det bokstavligt talat spretar åt lite olika håll. Det finns här, liksom i hans efterföljares typsnitt, åtskilliga varianter av ett och samma tecken. Det finns också en hel del egenheter som inte är helt konsekventa och som kan ge satsbilden ett lite oroligt intryck. För 1400-talsmänniskan, som var van att läsa handskrifter, var detta inte något problem, tvärtom kunde det ses som ett tecken på kvalitet. Men för våra ögon är det inte optimalt lättläst och för typtecknaren innebär de avsevärda problem.

Renässanens återblickande revolution

De första stilgjutarna försökte ju att imitera handskiften och dess varierade tecken, så långt det var möjligt. Trycket stod just då lågt i kurs och var en mycket ifrågasatt nymodighet. Så det gällde att hålla kvaliteten uppe, liksom priset. De första tryckta böckerna i Venedig var inte billiga och de vände sig inte till folk i allmänhet, utan till den tidens yuppies, till de nyrika affärsmännen och politikerna i de fria handelsstäderna.

Detta var en en ny målgrupp för litteratur och det var de antika romerska skrifterna som intresserade dem, som visade på en försvunnen storhet som man nu skulle pånyttfödas. Det är renässansens folk som köpte tryckta böcker. (renässans=pånyttfödelse, återuppståndelse) I deras kretsar var en tryckt bok detsamma som den senaste mobiltelefonen är för dagens IT-miljonärer.

Och att boken inte var handskriven, var ett plus i dessa kretsar: det visade på den ny tidens möjligheter, där man med teknikens hjälp kunde frigöra sig från kyrkans makt, från klostren och dess skrivare, där en bok bara fanns i ett exemplar. Och det gav en möjlighet att läsa andra texter än Bibeln och påvliga bullor. Att gå tillbaks till den romerska tidens sanningar och föra dem upp till ljuset. Och därvid krävdes typsnitt som svarade mot denna strävan efter ljus och förnyelse.

Renässansantikvan är ett utryck för 1400-talets maktkamp mellan den medeltida religionens auktoritära makt och den nya tidens fria tanke, grundad på handel med främmande länder. Men kvalitet var ändå handskriven text på pergament, och det var detta Jenson och hans samtida pionjärer måste efterlikna.

Nyteckningens problem

De alternativa tryckbokstäverna i den venetianska antikvan är bara början på nyteckningens utmaning. Saken kompliceras ytterligare av att varje tecken fått lite indiviuella avvikelser vid avtryck på det handgjorda papperet, med små och ibland stora skillnader. Och i fallet Jenson är det bara trycket som finns att tillgå som förlagor; stämplar och matriser har gått förlorade. Ur all denna mångfald av tecken ska nytecknaren välja ett enda tecken, som ska representera denna mångfald i modernt tryck. Det är givetvis omöjligt, han måste själv teckna en form som motsvarar de väsentliga dragen i de många individuella avtrycken, bevarar de karaktäristiska detaljerna och återger typsnittets väsen som helhet.

Slimbachs fruktbara möda

Slimbach har inte lämnat någon möda ospard att framställa ett originaltroget typsnitt som är användbart med dagens teknik och tilltalar dagens läsare.

Totalt har arbetet med Adobe Jenson MM tagit sex år i anspråk. Slimbach ägnade ett år åt att studera och analysera uppförstoringar av Jensons tecken. Dessutom studerade han de handstilar från 1400-talet som utgjort Jensons förebilder. Efter att ytterligare ha kontemplerat detta svårgripbara typsnitt, tyckte sig Slimbach ana något som förbigått tidigare nyteckningar av Jenson, och detta blev sedan grunden för hans tolkning.

Precis som Morris och Rogers har han arbetat utifrån uppförstorade kopior av olika varianter av tecknen, och liksom Rogers och Abrams har han sedan på fri hand ritat tecknen utifrån detta grundliga studium av typsnittet.

Adobe Jenson opt 24

Adobe Jenson 24 pt optical

Originaltrogen

Ett tilltalande drag i Slimbachs nyteckning är att han verkligen har ansträngt sig att återge den lite oregelbundna linje som gamla skurna typsnitt verkligen har. Detta är särskilt tydligt i rundningarna. Man kan jämföra med Slimbachs första nyteckning Adobe Garamond och med Bembo, där den böjda linjen är mer geometriskt hållen. Samtidigt är alla vinklar i Adobe Jenson lite lätt avrundade. vilket ger Adobe Jenson ett handskuret eller mejslat intryck, utan att det blir hårt och kallt. Det kan fungera bra i modernt tryck.

Det är vanligt att man i typsnitt återanvänder detaljer, som seriffer och anslutningar, vilket ger enhetlighet och ekonomi i formgivning och produktion. Men det ger också våra moderna typsnitt ett ett rätt stelt och kallt intryck. I gamla handskurna typsnitt fanns en både avsiktlig och oavsiktlig variation härvidlag.

Så är faktiskt också fallet med Adobe Jenson, vilket förtjänar att särksilt framhållas. Här finns inga stereotypa detaljer, varje seriff och anslutning är unik. Sådant kan skapa en orolig satsbild om det inte sköts rätt, men här har Slimbach verkligen visat prov på sin mästarklass. Typsnittet är enhetligt men levande, så som Slimbach uppfattade Jensons eget typsnitt.

punktutsättning

Teckenkontur med vektorpunkter hos Adobe Jenson, Legacy Serif och Centaur. I jämförelse med andra postscript-typsnitt, som Legacy Serif eller Centaur, har Adobe Jenson fler vektorpunkter, för att åstadkomma den variation som krävs för en originaltrogen nyteckning.

Vid denna första titt framstår Adobe Jenson MM som något av ett typografiskt mästarstycke, såväl vad gäller tolkningen av förlagan som den typografiska tekniken. Men det återstår att se hur det fungerar i den tryckta verkligheten.

Andra venetianer

Golden Type

Faksimil Golden Type, 200 %

Missnöjd med det engelska boktryckets dåliga kvalitet och 1800-talets anemiska nyantikva sökte William Morris historiska förebilder för en hantverksmässig kvalitetshöjning av boktrycket. Förebilden fann han i det venetianska boktrycket, och därmed drog ha igång den så kallade privatpressrörelsen, som nydanade boktrycket och startade den tradition av återupplivande av gamla typsnitt som redan firat 100-årsjubileum och fortfarande firar triumfer. William Morris tecknade Golden Type 1890 för boken The Golden Legend. Den är baserad på Jacobus Rubeus (Jaques le Rouge) kopia av Jensons typer från 1476 men också tydligt påverkad av gotiska stilar, genom lägre stapelhöjd och kraftigare och mörkare teckenformer. Serifferna är dessutom överdrivet klumpiga. Detta är förståeligt som en reaktion mot tidens tecken, men idag har typsnittet bara historiskt intresse. Det finns som Typ 1-typsnitt i ITC:s stilbibliotek och hos Elsner & Flake.

Doves Type

doves type, nytecknad av den svenske stilmästaren Torbjörn Olsson

Doves Press Type, tecknad 1900 av Morris kompis Emery Walker är med sin ljusare typ och lägre x-höjd mer trogen den venetianska antikvan, men är i många avseenden sämre än Jensons originaltypsnitt. Typsnittet finns i en svensk nyteckning av Torbjörn Olsson. (Länk till webbplats)

Cloister Old Style

Monotyope Cloister Old Style

Morris Fuller Bentons Cloister Old Style från 1916 behåller många av den venetianska antikvans egenheter, såsom x-höjden, de överdimensionerade versalerna och toppserifferna på versala M, men rensar bort vissa andra. Framför allt är Cloister för stelt och klumpigt för att verkligen återge den robusta elegansen hos Jenson, och för att fungera i boktryck. Cloister Old Style finns i Agfas stilbibliotek, nu med kapitäler digitaliserade av Ludvig Grandin. (Läs mer om Cloister Old Style)

Italian Old Style

Monotype Italian Old Style

Frederic Goudy tecknade under 1900-talets första decennier ett flertal typsnitt inspirerade av den venetianska antikvan. Hans mest kända typsnitt, Goudy Old Style (1915), är en egen formgivning inspirerad av flera renässansantikvor. Italian Old Style (1924) var av Monotype ursprungligen tänkt som en kopia av den framgångsrika Cloister, men Goudy valde här, som i sin övriga produktion, att göra en personlig tolkning av den den historiska förlagan. Italian Old Style finns i Adobes och Monotypes stilbibliotek.

Centaur

Centaur

Bruce Rogers har i Centaur (1914) gjort en fri tolkning av Jensons antikva. Efter att först ha kalkerat uppförstorade bilder av Jensons tecken tecknade Rogers sin personliga tolkning av den venetianska antikvan. Centaur återger teckenformerna i det stora hela, men med den skarpa kontrasten och stringensen i linjeföringen skapar det också något nytt. Detär utomordentligt vackert, men ger i brödtext en lite orolig satsbild. I postscript-version är det för tunt och vasst. Centaur finns i Adobes och Monotypes stilbibliotek.

Abrams Venetian

George Abrams har i sin Abrams Venetian från 1989 på fri hand återskapat den venetianska antikvans särdrag och allmänna stämning. Han har inte kalkerat uppförstoringar, utan tecknat utifrån sitt mångåriga stuidum av venetianskt tryck och kalligrafi. Abrams Venetian ger en härlig svärta i tryck och var till idag den bästa nyteckningen av Jenson, även om om den i mina ögon ger ett alltför spretigt intryck som brödtext. Men frågan är akademisk, typsnittet kan ändå bara användas av Poul Kristensens tryckeri (det danska hovtryckeriet), vars privattypsnitt det är. Därför kan inte heller någon bild visas här.

ITC Legacy Serif

ITC Legacy serif

Ronald Arnholm tecknade Legacy Serif 1992. Det är en moderniserad tolkning som allmänt har den venetianska antikvans karaktäristiska teckenformer, men saknar den elegans som utmärker Jensons antikva, eftersom x-höjden ökats. I vissa detaljer, som det snedställda tvärstrecket i gemena e, är ITC Legacy Serif förlagan trogen, men i andra mer trogen andra antikvor. Kontrasten har förstärkts, vilket också avlägsnar det från Jenson, men närmar det till vår moderna smak. Kort sagt, ITC Legacy är inte Jenson, men en inspirerad ITC-venetiansk antikva, som kan läsas i modernt boktryck utan historiska glasögon.

Jensons detaljer

Ett utmärkande drag i renässansantikvan är de långa staplarna, eller snarare den låga x-höjden. Adobe Jenson håller samma proportioner som Jensons original, vilket också gäller hos Cloister Old Style och i stort sett Centaur. Detta gäller även textversonen i 12-punkter optisk, men med lite högre x-höjd. I 8 punkter optisk sker däremot en dramatisk förändring av x-höjden, men den är fortfarande balanserad och stapelhöjden högre än hos t.ex. Bembo eller Legacy Sans.

h-höjd

Versalhöjden är hos Jenson och de flesta venetianska antikvor nästan lika stor som uppstaplarna, vilket gör versalerna alltför dominerande. Detta rättades till av Griffo, som sänkte versalhöjden, vilket sedan blivit standard. Denna standard är upptagen också av moderna tolkare, så även i Adobe Jenson.

Medan den venetianska antikvan ofta hade indraga toppseriffer på versala M, har de flesta nyteckningar de utdragna seriffer som Griffo införde och som vi är vana vid. Så är även fallet hos Adobe Jenson, men original-M finns i alternativ-fonten.

Ett drag som ingen nytecknare vågar röra vid är det sneda och lite utdragna tvärstrecket på gemena e. Detta var ett drag som härrörde från handskriften, som rensades bort i renässansantikvans utveckling, men i alla nyteckningar finns det märkligt nog kvar, så även i Adobe Jenson. För mina ögon är det detta e bara störande för läsningen.

Jensons uppstaplar är lätt böjda med en krökning av linjen och en ansvällning mot toppen. Denna egenskap härrör från handskriften och är ett av de drag som ger Jenson dess robusta charm. Det återfinns hos Adobe Jenson så mycket att det ger linjen en levande karaktär, men inte drar uppmärksamheten till sig. I jämförelse med Adobe Jenson ser andra renässanstypsnitt med helt raka staplar påtagligt stela och livlösa ut. I Centaur har Bruce Rogers å andra sidan tagit ut svängarna ordentligt, vilket skapar en vacker elegans men också begränsar typsnittets användbarhet.

Ett fylligt typsnittspaket

Adobe Jensom MM omfattar 9 fonter: Regular, Italic, Alternate rak och kursiv, Expert rak och kursiv, Small Caps rak och kursiv samt Swashes. Samtliga har en optisk axel från 6 till 72 pt och en viktaxel från mager till fet på en skala från 340–600. Adobe Jenson levereras med tre förvalda vikter (regular, halvfet och fet), samt tre förvalda optiska nivåer (optisk anpassning för 8, 12 och 72 punkter), vilket ger 9 stilsorter, totalt 81 varianter. Men man kan dessutom själv ta fram vilka man vill.

Stilprov Adobe Jenson MM

j1237124.gif (7186 bytes)

ja12371.gif (3703 bytes)

je12371.gif (5891 bytes)

jsc12371.gif (7071 bytes)

Slimbachs tillägg

För Jenson och hans samtida var både kursiver, kapitäler och feta stilar okända begrepp. Kursivstilen kom 30 år senare och feta vikter kom först 300 år senare med 1800-talets reklamtypsnitt. Allt detta, liksom siffror och skiljetecken har Slimbach skapat på egen hand. Resultatet är utmärkt, man tänker inte på att allt detta är efterhandskonstruktioner.

Kursiven ett särskilt kapitel

Att välja kursiv till den venetianska antikvan har alltid varit ett knepigt problem, eftersom någon sådan historiskt sett inte har funnits. Kursiva typsnitt dök upp först 21 år efter Jensons död, i Aldus Manutius tryck 1501, men de användes länge som självständiga boktypsnitt, eftersom de var ekonomiska. Det var Garamond som kombinerade rak och kursiv stil och först mot 1500-talets slut blev kursiven den utmärkningssort vi är vana att se den som. Men en modern Jenson behöver en kursiv.

Liksom många andra Jenson-tolkare valde Slimbach en kursiv av Ludovico Arigghi som förebild, med tanke på att den både är vacker och funktionell. Men den har inte kopierats rakt av, utan har anpassats för att passa ihop med den raka stilen, så även här har Slimbach gjort en självständig omarbetning. I jämförelse med Abrams och Centaurs kursiver känns Adobe Jensons kursiv och i synnerhet slängbokstäverna aningen mjuka, men det gäller allmänt för Slimbachs teckenkonst.

Verkligt användbar Multiple-Master

Med Multiple-Mastertekniken utnyttjar man postscipt-teknikens möjligheter att steglöst förändra en kurva eller en figur. Medan vanliga typ-1-typsnitt har en "master", som används för storleksförändring, har Multiple-Master-typsnitt två eller flera "masters", som används för att skapa mellanformer mellan dem, en slags typografisk morfning. Adobe Jenson har två axlar, en viktaxel och en optisk axel. Den optiska axeln går från 6 till 72 punkter och det är här Adobe Jensons verkliga styrka ligger.

Text-mastern på 6 punkter är formgiven för liten brödtext, med kraftigare linjer, enklare detaljer, öppnare former, högre x-höjd och större teckenmellanrum. Rubrik-mastern i 72 punkter är däremot elegantare med utmejslade detaljer, tunna grundstreck och smalare teckenformer. Häremellan genereras mellanformer, t.ex. 12-punktersnivå eller 48-punktersnivå. Med denna lösning kan Slimbach skapa ett användbart typsnitt som både har den venetianska antikvans särdrag, och är användbart för textsättning, genom att de mer extravaganta egenskaperna kan tonas ned i textgraderna. I detta fall ger den optiska axeln lite av en stilförändring.

optisk anpassning

Ett exempel på detta är i-prickarna. I Jensons typsnitt är punkterna över i och j påtagligt små och lite förskjutna åt höger, i enlighet med stilen i de handskrivna manuskripten. Detta karaktäristiska, om än inte särskilt lyckade drag, finns också hos Abrams Venetian och i någon mån i Centaur. Slimbach har behållit en mindre och lätt förskjuten i-prick i 72-punkters-skärningen, medan 6-punktersversionen har en normalt dimensionerad och rakare placerad i-prick. I 12-punktersversionen blir pricken alltså något lite förskjuten och aningen förminskad. Snyggt gjort. Möjligen skulle man önska att det sneda e-strecket hade behandlats på samma sätt.

Viktig optisk brytpunkt

Den optiska axeln ger en jämn formjustering mellan 12 och 72 punkter, men från 12 ned till 6 punkter sker en dramatisk förändring. Här har typsnittet en brytpunkt, som gör att de små textgraderna verkligen blir textmässiga. Detta är utmärkt och ett steg framåt jämfört med den försiktiga optiska anpassningen hos Minion MM.

brttpunkt

 

Viktaxel för tryckanpassning

En fet renässansantikva är något av en historisk anakronism, men i ett modernt typsnitt feta varianter oundgängliga. I Adobe Jenson finns de i valfri fetma på viktaxeln. Adobe Jensons viktaxel kan givetvis användas för feta mellanrubriker och för dekorativa syften, men den kan också användas för att finjustera tecknens svärta och anpassa typsnittet till olika trycktekniska krav. Därmed kan man undvika att trycket blir så magert och utmärglat, som brukar vara fallet med andra nytecknngar av klassiska typsnitt.

Vad man ska ha det till

Eftersom Jenson är boktypsnittens urfader är boktryck och broschyrer, gärna av litterärt och historiskt slag, ett givet arbetsfält.

Adobe Jenson fungerar faktiskt bra som lästypsnitt. Annars kan den venetianska antikvan för våra ögon kännas lite orolig och spretig, men jämfört med andra nyteckningar känns Adobe Jenson mer harmonisk. Det som mest slår en och verkar lite ovant är de höga staplarna och det sneda e-strecket. I dessa smmanhang drar man naturligvis nytta av den optiska axeln, som ger lite lugnare och mer lättlästa teckenformer. Men typsnittet bör används med urskillning. Trots att det är ett robust typsnitt är det inte en modern arbetshäst som t.ex. Sabon.

Riksdagsbiblioteket

I rubriker och reklamtexter kan Adobe Jensons elegans och särprägel komma till sin rätt. Den optiska stilaxeln skapar förutsättningar för rubriksättning av högsta klass, förutsatt att denna klassiska antikva passar i sammanhanget.

Adobe Jenson kan också användas för dekorativa syften. Redan i sin grundform har typsnittet dekorativa egenskaper med sina klassiska proportioner och mejslade och böjda linjer. Med kursivens slängbokstäver och specialtecken ges ytterligare möjligheter.

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Länkar | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 011016 - - - >