Det våras för Jenson - igen
När Adobe nu släpper sin nyteckning av Jenson är det
inte vilket gammalt boktypsnitt som helst som man gjuter liv i. Detta
är själva urfadern till alla våra antikvasnitt
Vem var Jenson, och varför?
Nicole Jenson var i alla avseenden en pionjär. Han var myntmästare i det franska
myntverket, men sändes av kungen 1458 till staden Mainz för att på plats studera den
uppfinning som Gutenberg höll på med där. Tre år senare återvände han till Paris men
så småningom hamnade han i Venedig, där han öppnade boktryckeri och drog nytta av sina
kunskaper i stämpelskärning och typgjutning.
I Venedig hade man sedan några år tryckt böcker med den nya stil som kallas antikva.
Förebilden var den humanistiska handskrift som utvecklades under första hälften av
1400-talet. Här kombinerades de versaler som i det klassiska Rom användes i
inskriptioner, med en omarbeting av 800-talets karolingiska minuskel, som man då trodde
hade antikt ursprung. Så uppstod vårt moderna alfabet med versaler och gemener.
Faksimil av humanistisk handskrift
1470 utkom Jenson med Eusebios bok De Evangelica Præparatione, som genom sin typografi
blev avstamp för den typografiska tradition som vi verkar i. Nedan visas Jensons tryck från 1741,
Quintillianus Institutiones Oratoræ. (Klicka på
bilden för en förstoring, men den är tung, 165 KB)
Medan de flesta boktryckarna nöjde sig med avbilda handskriften, gick Jenson ett steg
längre och anpassade handskriften till trycktyper. Jensons typsnitt var något av ett
typografiskt mästarstycke, såväl vad gäller tolkningen av förlagan som den
typografiska tekniken. Han stramade upp och formaliserade tecknen till ett fungerande och
homogent typsnitt, som stod på egna typografiska fötter. De typsnitt han framställde
under åren 1470–1474 blev startpunkten för den följande typografiska utvecklingen.
De togs upp och förädlades av Griffo på 1490-talet i Aldus Manutius stora
utgivning av klassiska texter, varefter Claude Garamond förädlade Griffos
typsnitt till den franska renässansantikvan, som blev förebild för den
fortsatta utvecklingen. (Läs mer om Garamond)
Men sedan 1600-talets början låg renässansantikvan i malpåse till 1800-talets
slut. Då kom en renässans för renässanstypsnitten med en uppsjö av nyteckningar
som idag toppas av Adobe Jenson MM.
Även om Jenson förädlade handskriften till ett trycktypsnitt, behåller hans tecken
den humanistiska handstilens grundläggande drag, och det är också de dragen som vi idag
känner igen i goda boktypsnitt: versaler och gemener, skillnad mellan tunna och tjockare
streck, seriffer, en diagonal betoning av ansvällningarna, och bokstävernas allmänna
proportioner med tydliga upp- och nedstaplar.
|
Utmärkande för venetianska antikvan
• endast liten kontrast mellan grundstreck och hårstreck
• diagonal betoning av rundningarna
• avrundad övergång mellan seriffer och grundstreck
• fotserifferna har en konkav inbuktning
• svagt lutande uppstaplar
• gemena e har snedställt tvärstreck som går lite utanför rundningen
• övre seriffer på M och N är oftast dragna inåt
• ibland en tvärdragen toppseriff på versala A
• versalerna når upp till gemenernas uppstaplar, vilket gör dem alltför
dominerande
|
Jensons typsnitt är ett livligt och jordnära typsnitt, som bildar själva
övergången mellan handskrift och boktryck. Men det innebär också att det bokstavligt
talat spretar åt lite olika håll. Det finns här, liksom i hans efterföljares typsnitt,
åtskilliga varianter av ett och samma tecken. Det finns också en hel del egenheter som
inte är helt konsekventa och som kan ge satsbilden ett lite oroligt intryck. För
1400-talsmänniskan, som var van att läsa handskrifter, var detta inte något problem,
tvärtom kunde det ses som ett tecken på kvalitet. Men för våra ögon är det inte
optimalt lättläst och för typtecknaren innebär de avsevärda problem.
De första stilgjutarna försökte ju att imitera handskiften och dess
varierade tecken, så långt det var möjligt. Trycket stod just då lågt
i kurs och var en mycket ifrågasatt nymodighet. Så det gällde att
hålla kvaliteten uppe, liksom priset. De första tryckta böckerna i Venedig
var inte billiga och de vände sig inte till folk i allmänhet, utan till den
tidens yuppies, till de nyrika affärsmännen och politikerna i de fria
handelsstäderna.
Detta var en en ny målgrupp för litteratur och det var de
antika romerska skrifterna som intresserade dem, som visade på en försvunnen
storhet som man nu skulle pånyttfödas. Det är renässansens folk som köpte
tryckta böcker. (renässans=pånyttfödelse, återuppståndelse) I deras
kretsar var en tryckt bok detsamma som den senaste mobiltelefonen är för
dagens IT-miljonärer.
Och att boken inte var handskriven, var ett plus i dessa kretsar: det
visade på den ny tidens möjligheter, där man med teknikens hjälp kunde
frigöra sig från kyrkans makt, från klostren och dess skrivare, där en
bok bara fanns i ett exemplar. Och det gav en möjlighet att läsa andra
texter än Bibeln och påvliga bullor. Att gå tillbaks till den romerska
tidens sanningar och föra dem upp till ljuset. Och därvid krävdes typsnitt
som svarade mot denna strävan efter ljus och förnyelse.
Renässansantikvan är ett utryck för 1400-talets maktkamp mellan den
medeltida religionens auktoritära makt och den nya tidens fria tanke, grundad
på handel med främmande länder. Men kvalitet var ändå handskriven
text på pergament, och det var detta Jenson och hans samtida pionjärer måste
efterlikna.
De alternativa tryckbokstäverna i den venetianska antikvan är bara början
på nyteckningens utmaning. Saken kompliceras ytterligare av att varje
tecken fått lite indiviuella avvikelser vid avtryck på det handgjorda
papperet, med små och ibland stora skillnader. Och i fallet Jenson är
det bara trycket som finns att tillgå som förlagor; stämplar och matriser
har gått förlorade. Ur all denna mångfald av tecken ska nytecknaren välja
ett enda tecken, som ska representera denna mångfald i modernt tryck.
Det är givetvis omöjligt, han måste själv teckna en form som motsvarar
de väsentliga dragen i de många individuella avtrycken, bevarar de karaktäristiska
detaljerna och återger typsnittets väsen som helhet.
Slimbach har inte lämnat någon möda ospard att framställa ett originaltroget
typsnitt som är användbart med dagens teknik och tilltalar dagens läsare.
Totalt har arbetet med Adobe Jenson MM tagit sex år i anspråk. Slimbach ägnade ett
år åt att studera och analysera uppförstoringar av Jensons tecken. Dessutom studerade
han de handstilar från 1400-talet som utgjort Jensons förebilder. Efter att ytterligare
ha kontemplerat detta svårgripbara typsnitt, tyckte sig Slimbach ana något som
förbigått tidigare nyteckningar av Jenson, och detta blev sedan grunden för hans
tolkning.
Precis som Morris och Rogers har han arbetat utifrån uppförstorade kopior
av olika varianter av tecknen, och liksom Rogers och Abrams har han sedan
på fri hand ritat tecknen utifrån detta grundliga studium av typsnittet.
Adobe Jenson 24 pt optical
Ett tilltalande drag i Slimbachs nyteckning är att han verkligen har ansträngt sig
att återge den lite oregelbundna linje som gamla skurna typsnitt verkligen har. Detta är
särskilt tydligt i rundningarna. Man kan jämföra med Slimbachs första nyteckning Adobe
Garamond och med Bembo, där den böjda linjen är mer geometriskt hållen. Samtidigt är
alla vinklar i Adobe Jenson lite lätt avrundade. vilket ger Adobe Jenson ett handskuret
eller mejslat intryck, utan att det blir hårt och kallt. Det kan fungera bra i modernt
tryck.
Det är vanligt att man i typsnitt återanvänder detaljer, som seriffer och
anslutningar, vilket ger enhetlighet och ekonomi i formgivning och produktion. Men det ger
också våra moderna typsnitt ett ett rätt stelt och kallt intryck. I gamla handskurna
typsnitt fanns en både avsiktlig och oavsiktlig variation härvidlag.
Så är faktiskt också fallet med Adobe Jenson, vilket förtjänar att särksilt
framhållas. Här finns inga stereotypa detaljer, varje seriff och anslutning
är unik. Sådant kan skapa en orolig satsbild om det inte sköts rätt, men
här har Slimbach verkligen visat prov på sin mästarklass. Typsnittet är
enhetligt men levande, så som Slimbach uppfattade Jensons eget typsnitt.
Teckenkontur med vektorpunkter hos Adobe Jenson, Legacy
Serif och Centaur. I jämförelse med andra postscript-typsnitt, som Legacy
Serif eller Centaur, har Adobe Jenson fler vektorpunkter, för att åstadkomma
den variation som krävs för en originaltrogen nyteckning.
Vid denna första titt framstår Adobe Jenson MM som något av ett typografiskt
mästarstycke, såväl vad gäller tolkningen av förlagan som den typografiska tekniken.
Men det återstår att se hur det fungerar i den tryckta verkligheten.
Andra venetianer
Missnöjd med det engelska boktryckets dåliga kvalitet och 1800-talets anemiska
nyantikva sökte William Morris historiska förebilder för en hantverksmässig
kvalitetshöjning av boktrycket. Förebilden fann han i det venetianska
boktrycket, och
därmed drog ha igång den så kallade privatpressrörelsen, som nydanade boktrycket och
startade den tradition av återupplivande av gamla typsnitt som redan firat
100-årsjubileum och fortfarande firar triumfer. William Morris tecknade Golden Type 1890
för boken The Golden Legend. Den är baserad på Jacobus Rubeus (Jaques le Rouge) kopia
av Jensons typer från 1476 men också tydligt påverkad av gotiska stilar, genom lägre
stapelhöjd och kraftigare och mörkare teckenformer. Serifferna är dessutom överdrivet
klumpiga. Detta är förståeligt som en reaktion mot tidens tecken, men idag har
typsnittet bara historiskt intresse. Det finns som Typ 1-typsnitt i ITC:s
stilbibliotek och
hos Elsner & Flake.
Doves Press Type, tecknad 1900 av Morris kompis Emery Walker är med sin
ljusare typ och lägre x-höjd mer trogen den venetianska antikvan, men
är i många avseenden sämre än Jensons originaltypsnitt. Typsnittet finns
i en svensk nyteckning av Torbjörn Olsson. (Länk
till webbplats)
Morris Fuller Bentons Cloister Old Style från 1916 behåller många av
den venetianska antikvans egenheter, såsom x-höjden, de överdimensionerade
versalerna och toppserifferna på versala M, men rensar bort vissa andra.
Framför allt är Cloister för stelt och klumpigt för att verkligen återge
den robusta elegansen hos Jenson, och för att fungera i boktryck. Cloister
Old Style finns i Agfas stilbibliotek, nu med kapitäler digitaliserade
av Ludvig Grandin. (Läs mer om Cloister
Old Style)
Frederic Goudy tecknade under 1900-talets första decennier ett flertal typsnitt
inspirerade av den venetianska antikvan. Hans mest kända typsnitt, Goudy Old Style
(1915), är en egen formgivning inspirerad av flera renässansantikvor. Italian Old Style
(1924) var av Monotype ursprungligen tänkt som en kopia av den framgångsrika Cloister,
men Goudy valde här, som i sin övriga produktion, att göra en personlig tolkning av den
den historiska förlagan. Italian Old Style finns i Adobes och Monotypes stilbibliotek.
Bruce Rogers har i Centaur (1914) gjort en fri tolkning av Jensons antikva.
Efter att först ha kalkerat uppförstorade bilder av Jensons tecken tecknade
Rogers sin personliga tolkning av den venetianska antikvan. Centaur återger
teckenformerna i det stora hela, men med den skarpa kontrasten och stringensen
i linjeföringen skapar det också något nytt. Detär utomordentligt vackert,
men ger i brödtext en lite orolig satsbild. I postscript-version är det
för tunt och vasst. Centaur finns i Adobes och Monotypes stilbibliotek.
George Abrams har i sin Abrams Venetian från 1989 på fri hand återskapat
den venetianska antikvans särdrag och allmänna stämning. Han har inte
kalkerat uppförstoringar, utan tecknat utifrån sitt mångåriga stuidum
av venetianskt tryck och kalligrafi. Abrams Venetian ger en härlig svärta
i tryck och var till idag den bästa nyteckningen av Jenson, även om om
den i mina ögon ger ett alltför spretigt intryck som brödtext. Men frågan
är akademisk, typsnittet kan ändå bara användas av Poul Kristensens tryckeri
(det danska hovtryckeriet), vars privattypsnitt det är. Därför kan inte
heller någon bild visas här.
Ronald Arnholm tecknade Legacy Serif 1992. Det är en moderniserad tolkning
som allmänt har den venetianska antikvans karaktäristiska teckenformer,
men saknar den elegans som utmärker Jensons antikva, eftersom x-höjden
ökats. I vissa detaljer, som det snedställda tvärstrecket i gemena e,
är ITC Legacy Serif förlagan trogen, men i andra mer trogen andra antikvor.
Kontrasten har förstärkts, vilket också avlägsnar det från Jenson, men
närmar det till vår moderna smak. Kort sagt, ITC Legacy är inte Jenson,
men en inspirerad ITC-venetiansk antikva, som kan läsas i modernt boktryck
utan historiska glasögon.
Ett utmärkande drag i renässansantikvan är de långa staplarna, eller snarare den
låga x-höjden. Adobe Jenson håller samma proportioner som Jensons original, vilket
också gäller hos Cloister Old Style och i stort sett Centaur. Detta gäller även
textversonen i 12-punkter optisk, men med lite högre x-höjd. I 8 punkter optisk sker
däremot en dramatisk förändring av x-höjden, men den är fortfarande balanserad och
stapelhöjden högre än hos t.ex. Bembo eller Legacy Sans.
Versalhöjden är hos Jenson och de flesta venetianska antikvor nästan lika
stor som uppstaplarna, vilket gör versalerna alltför dominerande. Detta
rättades till av Griffo, som sänkte versalhöjden, vilket sedan blivit
standard. Denna standard är upptagen också av moderna tolkare, så även
i Adobe Jenson.
Medan den venetianska antikvan ofta hade indraga toppseriffer på versala M, har de
flesta nyteckningar de utdragna seriffer som Griffo införde och som vi är vana vid. Så
är även fallet hos Adobe Jenson, men original-M finns i alternativ-fonten.
Ett drag som ingen nytecknare vågar röra vid är det sneda och lite utdragna
tvärstrecket på gemena e. Detta var ett drag som härrörde från handskriften,
som rensades bort i renässansantikvans utveckling, men i alla nyteckningar
finns det märkligt nog kvar, så även i Adobe Jenson. För mina ögon är
det detta e bara störande för läsningen.
Jensons uppstaplar är lätt böjda med en krökning av linjen och en ansvällning mot
toppen. Denna egenskap härrör från handskriften och är ett av de drag som ger Jenson
dess robusta charm. Det återfinns hos Adobe Jenson så mycket att det ger linjen en
levande karaktär, men inte drar uppmärksamheten till sig. I jämförelse med Adobe
Jenson ser andra renässanstypsnitt med helt raka staplar påtagligt stela och livlösa
ut. I Centaur har Bruce Rogers å andra sidan tagit ut svängarna ordentligt, vilket
skapar en vacker elegans men också begränsar typsnittets användbarhet.
Adobe Jensom MM omfattar 9 fonter: Regular, Italic, Alternate rak och
kursiv, Expert rak och kursiv, Small Caps rak och kursiv samt Swashes.
Samtliga har en optisk axel från 6 till 72 pt och en viktaxel från mager
till fet på en skala från 340–600. Adobe Jenson levereras med tre
förvalda vikter (regular, halvfet och fet), samt tre förvalda optiska
nivåer (optisk anpassning för 8, 12 och 72 punkter), vilket ger 9 stilsorter,
totalt 81 varianter. Men man kan dessutom själv ta fram vilka man vill.
För Jenson och hans samtida var både kursiver, kapitäler och feta stilar okända
begrepp. Kursivstilen kom 30 år senare och feta vikter kom först 300 år senare med
1800-talets reklamtypsnitt. Allt detta, liksom siffror och skiljetecken har Slimbach
skapat på egen hand. Resultatet är utmärkt, man tänker inte på att allt detta är
efterhandskonstruktioner.
Kursiven ett särskilt kapitel
Att välja kursiv till den venetianska antikvan har alltid varit ett knepigt problem,
eftersom någon sådan historiskt sett inte har funnits. Kursiva typsnitt dök upp först
21 år efter Jensons död, i Aldus Manutius tryck 1501, men de användes länge som
självständiga boktypsnitt, eftersom de var ekonomiska. Det var Garamond som kombinerade
rak och kursiv stil och först mot 1500-talets slut blev kursiven den utmärkningssort vi
är vana att se den som. Men en modern Jenson behöver en kursiv.
Liksom många andra Jenson-tolkare valde Slimbach en kursiv av Ludovico Arigghi som
förebild, med tanke på att den både är vacker och funktionell. Men den har inte
kopierats rakt av, utan har anpassats för att passa ihop med den raka stilen, så även
här har Slimbach gjort en självständig omarbetning. I jämförelse med Abrams och
Centaurs kursiver känns Adobe Jensons kursiv och i synnerhet slängbokstäverna aningen
mjuka, men det gäller allmänt för Slimbachs teckenkonst.
Verkligt användbar Multiple-Master
Med Multiple-Mastertekniken utnyttjar man postscipt-teknikens möjligheter att
steglöst förändra en kurva eller en figur. Medan vanliga typ-1-typsnitt har en
"master", som används för storleksförändring, har Multiple-Master-typsnitt
två eller flera "masters", som används för att skapa mellanformer mellan dem,
en slags typografisk morfning. Adobe Jenson har två axlar, en viktaxel och en optisk
axel. Den optiska axeln går från 6 till 72 punkter och det är här Adobe Jensons
verkliga styrka ligger.
Text-mastern på 6 punkter är formgiven för liten brödtext, med kraftigare
linjer, enklare detaljer, öppnare former, högre x-höjd och större teckenmellanrum.
Rubrik-mastern i 72 punkter är däremot elegantare med utmejslade detaljer,
tunna grundstreck och smalare teckenformer. Häremellan genereras mellanformer,
t.ex. 12-punktersnivå eller 48-punktersnivå. Med denna lösning kan Slimbach
skapa ett användbart typsnitt som både har den venetianska antikvans särdrag,
och är användbart för textsättning, genom att de mer extravaganta egenskaperna
kan tonas ned i textgraderna. I detta fall ger den optiska axeln lite
av en stilförändring.
Ett exempel på detta är i-prickarna. I Jensons typsnitt är punkterna över i och j
påtagligt små och lite förskjutna åt höger, i enlighet med stilen i de handskrivna
manuskripten. Detta karaktäristiska, om än inte särskilt lyckade drag, finns också hos
Abrams Venetian och i någon mån i Centaur. Slimbach har behållit en mindre och lätt
förskjuten i-prick i 72-punkters-skärningen, medan 6-punktersversionen har en normalt
dimensionerad och rakare placerad i-prick. I 12-punktersversionen blir pricken alltså
något lite förskjuten och aningen förminskad. Snyggt gjort. Möjligen skulle man önska
att det sneda e-strecket hade behandlats på samma sätt.
Den optiska axeln ger en jämn formjustering mellan 12 och 72 punkter,
men från 12 ned till 6 punkter sker en dramatisk förändring. Här har typsnittet
en brytpunkt, som gör att de små textgraderna verkligen blir textmässiga.
Detta är utmärkt och ett steg framåt jämfört med den försiktiga optiska
anpassningen hos Minion MM.
Viktaxel för tryckanpassning
En fet renässansantikva är något av en historisk anakronism, men i ett
modernt typsnitt feta varianter oundgängliga. I Adobe Jenson finns
de i valfri fetma på viktaxeln. Adobe Jensons viktaxel kan givetvis
användas för feta mellanrubriker och för dekorativa syften, men den kan
också användas för att finjustera tecknens svärta och anpassa typsnittet
till olika trycktekniska krav. Därmed kan man undvika att trycket blir
så magert och utmärglat, som brukar vara fallet med andra nytecknngar
av klassiska typsnitt.
Vad man ska ha det till
Eftersom Jenson är boktypsnittens urfader är boktryck och broschyrer, gärna av
litterärt och historiskt slag, ett givet arbetsfält.
Adobe Jenson fungerar faktiskt bra som lästypsnitt. Annars kan den venetianska
antikvan för våra ögon kännas lite orolig och spretig, men jämfört med andra
nyteckningar känns Adobe Jenson mer harmonisk. Det som mest slår en och verkar lite
ovant är de höga staplarna och det sneda e-strecket. I dessa smmanhang drar man
naturligvis nytta av den optiska axeln, som ger lite lugnare och mer lättlästa
teckenformer. Men typsnittet bör används med urskillning. Trots att det är ett robust
typsnitt är det inte en modern arbetshäst som t.ex. Sabon.
I rubriker och reklamtexter kan Adobe Jensons elegans och särprägel komma till sin
rätt. Den optiska stilaxeln skapar förutsättningar för rubriksättning av högsta
klass, förutsatt att denna klassiska antikva passar i sammanhanget.
Adobe Jenson kan också användas för dekorativa syften. Redan i sin grundform har
typsnittet dekorativa egenskaper med sina klassiska proportioner och mejslade och böjda
linjer. Med kursivens slängbokstäver och specialtecken ges ytterligare möjligheter.
© Text och illustrationer Stefan Lundhem
|
