Minion MM

Renässansantikva

Försiktig multifiering

Schema

Optisk anpassning

Black saknas

Stilprov

Optiska masters

Typografiskt finlir




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Typtrivsel

God typografi i Word (pdf)

Bildskärms-
typografi 1995




 

Minion Multiple Master

Adobe Myriad Multiple Master var det andra av Adobes MultipleMaster-typsnitt, ett typsnitt som har utrustats med tre axlar och åtta "masterfonter". Den viktiga nyheten är att teckenformen kan anpassas till olika grader, den oväntade nyheten är att Minion kan kondenseras och den tråkiga nyheten är att vikten Black försvunnit.

Det är ju något av en typformgivares önskedröm att få gå tillbaka och rätta till saker sedan ett typsnitt provats i praktiken några år. Det blev Robert Slimbach förunnat när han omarbetade Adobe Minion Original till treaxlad Multiple-master-font. Minion släpptes ursprungligen 1990 och har sedan dess gjort stor framgång inom bok och tidningstypografi, liksom i kataloger och broschyrer.

Renässansantikva

Minion är Slimbachs personliga tolkning av renässansantikvan. Andra kända snitt inom denna kategori är Bembo och Garamond.

Minion bygger inte på någon särskild förebild, utan tar upp detaljer från flera olika historiska typsnitt och försöker fånga renässansantikvans väsen i en modern teckenform.

Minion är lite kraftigare, och har högre x-höjd än de mer gracila Bembo och Garamond. Denna modernisering till trots har Minion i hög grad den elegans och läsbarhet som utmärker renässansantikvan. Slimbach lyckades bra och Minion är något av Adobes paradskepp.

En bidragande orsak till Minions framgångar är att den är rikt utrustad med specialtecken, gemena siffror, kapitäler, slängversaler och särskilda rubrikskärningar. Lägg därtill en utsökt kursiv, och du har ett typsnitt som klarar det mesta. Minions kursiv har en kalligrafisk karaktär och fungerar bra som elegant skript i rubriker och som komplement till den raka stilen i kataloger och förteckningar.

Försiktig multifiering

Minion MM använder axlarna bredd, vikt och optisk gradanpassning, men använder ett mycket litet utrymme av multiple-master-skalan. De åtta förvalda sorter som levereras med typsnittet ligger redan långt ut på axlarna, så något utrymme för extremer som kan fördärva typsnittets själ finns det inte.

I en skala som kan omfatta värden från 1 till 1000 har breddaxeln bara omfånget 450–600 från kondenserad till normal. De förvalda sorterna har 465 för kondenserad och 585 för normal.

Viktaxeln har omfånget 345–620 och går från regular till fet. De förvalda sorterna har 367 för regular, 485 för halvfet och 578 för fet.

Den optiska axeln går från 6 till 72 pt.

Från Adobes sida har man uppenbarligen valt att vara försiktig vid omarbetningen av Minion för att inte skada dess goda namn och utsätta MM-tekniken för kritik, men i mina ögon har man varit lite väl försiktig. Inom de försiktiga extremvärden som finns har man dock möjlighet att fintrimma typsnittet för olika typografi och tryck.

Dynamiskt omfång på axlarna vikt och bredd för Adobes MM-typsnitt. MinionMM har ett mycket begränsat omfång, vilket hänger samman med typsnittets klassiska karaktär, som inte tål extremer. Dessutom är vikten Black borta, trots att den finns i "gamla" Minion.

En nyhet är att Minion nu har en kondenserad sort, alltså att breddaxeln går nedåt från normalbredden några steg. Kondenseringen är dock mycket försiktig, och kan kanske försvaras stilhistoriskt: renässansantikvan utvecklades mot kondenserade former med större kontraster under 1600-talet.

Kondenseringen är tänkt att användas i smala spalter och andra trånga utrymmen. I små grader blir den kondenserade svårläst, men i 10/12 fungerar den utmärkt. Även den halvfeta kondenserade fungerar bra, och kan ge intressanta resultat som rubriktypsnitt. Särskilt den kondenserade kursiven i normal och halvfet är lyckad.

Black saknas

Störst utrymme för egna åtgärder ger viktaxeln, där det ges möjlighet till en extra tillfettning. Detta bör ses mot bakgrund av att Minion ursprungligen hade en extrafet vikt, som försvunnit i multiple-master-versionen. Det närmaste du kan komma med maxivärden på bredd och viktaxlarna och med olika optisk anpassning är rätt tama versioner som helt saknar den dundrande kraften hos Minion Black. Har du vant dig vid denna vikt bör du alltså behålla "gamla" Minion i din stilmeny.

"Gamla" Minion har vikten Black, som inte återfinns i MinionMM och som inte heller kan återskapas med de Masters som finns där. Viktaxeln går inte tillräckligt långt. Här ser du Minion Black, MinionMM 620wt 600wd 6 op, som är det fetaste som finns i detta typsnitt, samt MinionMM 620wt 600wd 14 op, som är den fetaste med samma utrymme som Black. Alla stilprov i 36 p.

Blytypsnittens extremer, såsom black och extra mager tecknades om med utgångspunkt i textgraderna, varvid man kunde lägga till och dra ifrån efter behov. MultipleMaster-typsnittens brödtext ska genereras av själva extremerna, och därför kan de inte vara tillräckligt extrema: de kan inte innehålla så mycket mer än det som ska återfinnas i brödgraderna. Mycket tyder på att det hela blir lite utjämnat.

Optisk gradanpassning

Optisk anpassning innebär att teckenformen modifieras en aning för att kompensera för optiska effekter som uppstår när typsnittet sätts i mycket små och mycket stora grader. Så har man alltid gjort under blysättningens epok, när man framställde en ny font för varje enskild vikt.

Utgångspunkten har varit textgraderna 10–12 punkter, som är mycket lättlästa. Mindre grader kräver större ansträngning. För att anpassa teckenformen till ögats krav höjdes x-höjden, nedstaplar drogs upp, tecknen gjordes bredare med större ljusrum, grundstreck och seriffer gjordes kraftigare och utrymmet mellan tecknen breddades.

Dessa åtgärder drevs längre ju mindre grader som utformades. För rubrikskärningar från 18 punkter och uppåt gjorde man tvärtom, ty här var läsbarheten inte något problem, medan estetiska aspekter i stället blev mer framträdande. Serifferna förfinades, grundstrecken gjordes smalare, teckenbredd och mellanrum gjordes mindre och x-höjden sänktes.

I jämförelse med Displayskärningen, ämnad för rubriker, i "gamla" Minion är Minion MM ett avsevärt framsteg när det gäller optisk anpassning i de större graderna. Här finns rubrikskärningar som gör skäl för namnet. Ovan visas Minion Display, MinionMM 367wt 585wd 15op, MinionMM 367wt 585wd 48op, MinionMM 367wt 585wd 72op, alla återgivna i graden 48 pt.

När fotosättningen övertog blysättning nöjde man sig av ekonomiska skäl med en enda "master", som geometriskt förstorades eller förminskades för alla grader. Denna förenkling övertogs av PostScript-typsnitten. Adobe började åtgärda saken med rubrikskärningar i sina Originalsnitt, men först med multiple-master blir det en allvarlig förändring. Multiple-master gör det möjligt att genomföra dessa modifikationer av teckenformen steglöst för varje grad. Det är ett steg tillbaka till blyteknikens kvalitet och två steg framåt i typografisk kontroll och flexibilitet. Avgörande för teknikens värde är hur mastrarna (extremformerna) utformas.

Stilprov

Minion MM 367 RG 585 NO 11 OP

Minion MMIT 367 RG 585 NO 11 OP

Minion MM 587 BD 585 NO 11 OP

Minion MMIT 587 BD 585 NO 11 OP

Minons optiska "masters"

Minion MM:s optiska masters för 6 punkter och 72 punkter genererar gradanpassade fonter när du väljer ett värde på den optiska axeln. Detta val sker alltså inte automatiskt när du väljer storlek, utan en särskilt sort måste skapas i ATM eller i ett program som hanterar MultipleMaster-typsnitt, som Illustrator.

Skärningspunkten för interpolationen är 11 pt. Här är Minion MM identisk med gamla Minion. Från 11 ner till 6 punkter är tecknen allt bredare och kraftigare, från 11 upp till 72 punkter blir de successivt tunnare och smalare. Denna interpolation sker dock inte linjärt. De mindre graderna har en större andel av 6-punktersmastern än de skulle haft vid en linjär interpolation. Den optiska anpassningen är lyckad i rubrikgraderna, men för försiktig i de små graderna.

Minion MM använder ickelinjär interpolation längs den optiska axeln för att få bättre optisk anpassning i de mindre graderna. I storlekarna 6–18 punkter används brytpunkter så en större andel av 6-punktersmastern slår igenom än om linjär interpolation använts. Tekniken är bra, men den springande punkten är utformningen av mastern.

Här avviker Minion MM från den tumregel som G. H. Griffith uppställde 1947 och som tillämpats av både Linotype och Monotype, nämligen att en 6-punktsvariant bör vara 71 % av 12-punktsvarianten. Walter Tracey redogör i sin utmärkta bok Letters of Credit för hur C. H. Griffith under arbetet med gradanpassningen av W. A. Dwiggins nya typsnitt Falcon fann att en balanserad kurva för optiskt anpassade varianter från 12 till 6 punkter håller 40,5°, medan en geometrisk anpassning från en master på 12 punkter till 6 punkter ger en kurva på 50°.

Om vi tillämpar dessa kurvor på Minion och MinionMM finner vi att Minion som sig bör håller en kurva på 50°, och att MinionMM håller en näraliggande kurva på drygt 47,5°. 6 punkters optiska variant är 52,5 % av optisk 12 punkters. Dessvärre var Slimbach inte med på Monotypekonferensen i Cambridge, så jag kunde inte konfrontera honom med denna problematik. Den mångkunnige David Lemon från Adobe klargjorde att Slimbach definitivt inte hade arbetat med kurvor, utan utgått från vad han ansåg vara den bästa formen för en 6-punktersskärning. Slimbach hade åtminstone i detta fall en annan uppfattning än Griffith m.fl. om optiska krav på läsbarhet, får man konstatera.

Det går att till någon del kompensera för MinionMM:s otillräckliga optiska anpassning i de små graderna, genom att använda 6 punkters optiska stil på 11 punkter och expandera 6 pt-varianten maximalt på 10 punkter, men det egentliga problemet, att få optimalt läsbara tecken i de små graderna, går inte att lösa. För detta krävs en bredare och öppnare master. David Lemon menade att problemet var lätt åtgärdat genom att införa flera brytpunkter på skalan. I så fall kunde en bredare 6-ptmaster användas i stor procent för de minsta graderna till 8 pt, något mindre från 8 till 11, och 11-punkters versionen ändå genereras.

Tekniskt sett är multiple-master definitivt ett framsteg i fråga om flexibilitet och kvalitet. Den bästa lösningen vore kanske att arbeta med flera masters på samma axel, eller att skapa olika multiple-master-fonter för mikrograder, brödtextmellanrubrik och display, som tillåter extrema former när det behövs.

Bilden visar Minion Regular med en Master i 48 pt – denna teckenform ändras inte i olika grader – Minion MM med 48 punkters optisk anpassning och nederst Minion MM med 6 punkters optisk anpassning satt i 48 pt.

Typografiskt finlir

Det är ganska omständligt att ta fram anpassade fonter från ett multiple-master-typsnitt. Troligen kommer endast ett fåtal brukare av Minion att experimentera med egna sorter av typsnittet. Härtill krävs kunskap, intresse och tid, en kombination som endast är ett fåtal förunnat. I realiteten håller man sig i första hand till dem som tillhandahålls som förvalda. Det är istället formgivarens ansvar att prova fram de varianter som är optimala för olika sammanhang.

Ett sådant område är att kompensera för brister i sättning och tryck. MM-tekniken kan i viss mån åtgärda att tecknen blir för tunna och hårda genom att skräddarsy vikt och optisk anpassning. Möjligen kunde denna aspekt ges en särskild axel, så att man lugnt kan välja vikt, bredd och optisk anpassning ur rent typografiska aspekter och sist kontrast eller tryckanpassning för olika exponering och tryck.

Tills dess bör man göra sig besväret att testa olika kombinationer av vikt, bredd och optisk nivå på olika upplösning, rastertäthet och papper för att få en font som optimalt återger Minions karaktär i olika situationer. Se där en ny nisch för den experimentlystne! Medan vi förr såg experter som utformade kerningpar till försäljning får vi kanske se experter som tillhandahåller MM-kombinationer för olika tryck.

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 011023 - - - >