MultipleMaster

Detta är MM

Axel: Bredd-Vikt

Axel: Optisk

Axel: Stil

Axelvärden

Namngivningen

Brytpunkt

Nya stilsorter

Adobes bibliotek NY

Dra nytta av MM

Grafisk profil

Små utrymmen

Tryckanpassning

Display




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Typtrivsel

Bildskärms-
typografi 1995




 

MultipleMaster-typsnitt

Många känner till Multiple-Master-typsnitten, men få använder dem. För några formgivare känns de alltför tekniska och bökiga att använda. Även om det finns enstaka typsnitt som man skulle vilja använda drar man sig för att tekniken verkar alltför komplicerad, eller snarare totalt obegriplig. 

Många tycker också att den är onödig – det räcker med uppsättningar av fasta stilsorter, samt stilsorter för olika grader. För andra formgivare, som uppskattar MM-teknikens möjligheter och inte skyggar för dess svårigheter, kan istället det begränsade urvalet av typsnitt vara ett skäl att ställa sig tveksam – helst vill man att alla typsnitt skulle vara MultipleMaster.

Här ger vi den fullständiga introduktionen till MM-tekniken, vi drar fram dess brister och förtjänster, så att du oförväget kan dra nytta av denna fina teknik där du tycker att den passar.

Detta är Multiple Master

Multiple Master är en avancerad teknik för att steglöst ta fram stilsorter, genom en slags typografisk morfning mellan två masterfonter. Ett vanligt typsnitt kan sägas ha en master, en teckenkontur, som steglöst kan storleksändras. Varje stilsort –  fet, mager,  kondenserad, expanderad –  har i vanliga typsnitt en egen master. MM-typsnitten har flera masters som möjliggör att fet, kondenserad, extrafet halvexpanderad etc. kan interpoleras fram och användas som stilsorter. Det första MM-typsnittet var Myriad som kom 1992. Idag har Adobe 17 MM-typsnitt. Dessutom har andra fontproducenter framställt MM-typsnitt.

Genereringen av mellanformer sker på samma sätt som när man gör övergångar mellan två figurer i Illustrator.

Det går ju att elektroniskt ändra teckenbredd i layoutprogrammen, men det blir sällan lyckat. Det blir däremot MM-typsnitten, ty här har formgivaren utformat masterfonterna så att alla mellanformer ska bli bra.

Egentligen är MM-tekniken en biprodukt från den mycket större satsningen på Acrobate, med dess automatiskt anpassningsbara allroundtypsnitt, som med avseende på teckenbredd och vikt kan imitera de typsnitt som inte finns på en dator. Den tekniken finns också i SuperATM och ATM 4. Här använder Adobe en linjär och en antikva, men dessa typsnitt kan inte användas som MM-typsnitt där användaren fritt kan ta fram stilsorter.

Bredd- och viktaxel

Ett MM-typsnitt kan ha en eller flera axlar. De vanligaste axlarna är bredd och vikt, som gör det möjligt att generera de stilsorter som vi brukar kalla kondenserad och expanderad, respektive fet, halvfet, extra mager etc. Men med MM-typsnitten kan man dessutom ta fram alla tänkbara mellanformer och fritt kombinera axlarna till unika stilvarianter.

De flesta MM-typsnitten har just axlarna vikt och bredd. Hit hör t.ex. Myriad, Nueva och Viva.

 

Optisk axel

Den optiska axeln är i mitt tycke den största poängen med MM-tekniken. Den återger oss de speciella skärningar för rubrik, mellanrubrik, mikrotext och brödtext som gamla tiders blytypsnitt hade. Där formgavs ju tecknen lite olika för olika teckenstorlekar. Rubriktecknen är elegantare med tunnare grundstreck, mindre teckenmellanrum och förfinade detaljer, medan tecknen för de små graderna omkring 6 punkter har bredare och robustare former med större ljusrum, större teckenmellanrum och kraftigare grundstreck för att bli läsliga i små grader.

När dessa typsnitt överfördes till fotosats och från fotosats till Postscript struntade man helt sonika i dessa olika skärningar och lade en brödtext-skärning (omkring 12 pt) till grund för typsnitten. Det är denna textstil som vi tvingas använda i allt från 72 till 6 punkter. Typografiskt barbari.

 

MultipleMaster med anpassning för olika grader

En master används för alla teckenstorlekar

 

Den optiska anpassningen ger rubrikskärningar med smalare teckenform, tunnare streck och elegantare detaljer.

 

För text i små grader ger den optiska anpassningen bredare och robustare tecken med större ljusrum och större teckenmellanrum

I rubriker blir tecknen för klumpiga eftersom de egentigen är avsedda för texgrader.

 

Som brödstil och mellanrubrik i grader från 11-18 pt fungerar den, men är ofta lite för mager och blek.

 

Som textsnitt i små grader blir grundformen för tunn och gnetig och därmed svårläst

 

MM-tekniken återställer ordningen men ger oss dessutom fritt spelrum att välja optiskt anpassade teckenformer för alla tänkbara teckenstorlekar, och möjlighet att experimentera med optisk anpassning i "fel" teckenstorlek.

I det enklaste fallet har typsnittet bara en optisk axel, som de svenska MM-typsnitten Garajannon och Kumlien Medieval. I ena änden ligger en master för små textgrader och på den andra en master för rubrik, och däremellan genereras stilsorterna för normal brödtext och mellanrubriker. Givetvis kan den optiska axeln kombineras med andra axlar. Adobe Jenson har vikt och optisk axel och svenska Spartacus har optisk axel och stilaxel. (Läs om Jenson MM, se Spartacus MM)

Den optiska axeln i ett multiple-master-typsnitt ger oss åter möjligheten att använda stilsorter anpassade för olika grader. Här visas Adobe Jensons optiska anpassning för graderna 6–8–12–18–36–48, samtliga i 48 pt grad. 

De små textgraderna har kraftigare grundstreck, bredare och öppnare tecken med robustare detaljer för att kunna läsas bra. Rubrikgraderna har tunnare linjer, smalare tecken med större kontrast och elegantare detaljer eftersom dessa tecken syns som tecken och ska se vackra ut.

Stilaxel

En fjärde typ av axel kallas stilaxel, där stilelement kan påverkas, t.ex. från linjär till serif som i Adobes Penumbra, eller från en mjuk form till en skarpare form som i Spartacus. (Se Spartacus MM) Här kan egentligen vad som helst förekomma, rent tekniskt är det inga större begränsningar. Frågan är vad som är typografiskt intressant. Det går faktiskt att göra ett MM-typsnitt som skapar mellanformer mellan Times Roman och Helvetica. Med undantag för bokstaven "g" fungerar Heltime faktiskt, hur dumt det än låter. (Se Heltime)

 

Axelvärden

MM-typsnittens formaxlar fungerar som axlarna i ett koordinatsystem. Genom att ange värden på en eller flera axlar anger man hur mycket de olika masterfonterna ska påverka mellanformen.

Axlarnas skalor är egentligen godtycklig, men som standard är den indelad i 1000 enheter, med kondenserad och mager på de lägre värdena och fet och expanderad placerad mot de högra värdena.

Ett typsnitt med liten skillnad mellan masterfonterna får en kort skala. Minions breddaxel har således extremvärdena 450 och 600. Därmed talar formgivaren om att Minion endast tillåter små justeringar av teckenbredden.

Ett typsnitt med stor skillnad mellan master-fonterna får en längre skala, så att fler mellanformer kan tas fram. Viva har en lång breddskala från 400 till 1500, vilket säger att det har dramatiska skillnader mellan masterfonterna och tillåter extremt expanderade varianter. Axelvärdena som sådana säger inte så mycket, det viktiga är att man känner till skalans yttervärden och vet vad övriga värdena står för inom det enskilda typsnittet.

En optisk skala är förstås indelad i gradvärden, från t.ex. 6 till 72 i Jenson och12 till 48 i Garajannon. (Se Garajannon MM) Den optiska skalan är absolut i den bemärkelsen att den anger i vilka teckenstorlekar formgivaren anser att en viss mellanform fungerar bra i. Givetvis är man inte låst till dessa värden, tvärtom bör man pröva sig fram till den optiska anpassning som fungerar bäst.

Namngivningen

En stillista för ett MM-typsnitt kan se rätt så avskräckande ut. En massa siffror och bokstavskombinationer för tankarna mer till programmering än till typografi.

Så här kan namnet på en stilsort se ut: 364wt 763wd 48op 500st. Förkortningarna står för axlarnas namn, wt för vikt (weight), wd för bredd (width), op för optisk anpassning och st för stilaxel. Siffrorna anger var på respektive axel den genererade mellanformen befinner sig. I det här fallet är det en mager expanderad rubrikstil med medium stil: viktaxeln har ett lågt värde på omkring 300, vilket alltså innebär mager stil, breddaxeln har ett högt värde som närmar sig 1000 så det måste vara en bred stilsort, det optiska värdet på 48 anger en rubrikstil och stilvärdet på 500 anger att den bör finnas nånstans i mitten på stilaxeln.

Fontproducenterna brukar tillhandahålla ett antal förvalda varianter, som motsvarar traditionella stilsorter och ger en bra startpunkt för att ta fram egna varianter.

Det är inte säkert att själva masterfonterna finns bland dessa förvalda stilar. Masterfonternas egentliga syfte är ju att generera användbara stilsorter, men givetvis ska även de vara användbara.

De förvalda stilsorternas förkortningar anger vad för slags stilsort det är fråga om. En halvfet kondenserad rubrikstil kan heta 565 SemBld 345 Cond 36 Opt. Dessa beskrivande förkortningar läggs in vid MM-typsnittets generering. Skulle du ha valt samma stilsort själv hade namnet blivit 565wt 345wd 36 op.

En god sak vore om man som användare kunde lägga in mer beskrivande förkortningar, eftersom siffrorna i sig själva inte säger något entydigt om stilsortens egenskaper.

Brytpunkt och brytmaster

En begränsning som tycks ligga i själva MM-tekniken är att masterkonturerna måste ha en viss likformighet för att kunna generera snygga mellanformer. Detta tenderar att utesluta mer extrema stilsorter, som i detaljer måste avvika från standardsorten. Myriad klarar t.ex. inte en riktigt fet stilsort, som Frutiger eller Gill har.

Problemet med utslätade kompromissformer kan lösas med en eller flera brytpunkter på en stilaxel. Det kan göras genom att en procentuellt större andel av den ena mastern används upp till en viss nivå. Så har man gjort med Minion MM, där 6 pt-mastern dominerar starkt upp till 11 pt.

Ett annat sätt är att lägga in en tredje master vid denna brytpunkt. Då blir det lättare att skapa mer avvikande och extrema former i axelns ytterändar, utan att den extrema formen påverkar axelns mitt. Så har man gjort med Jenson, där en bryt-master ligger vid 12 pt, som ger en markerad textform från 6 till 12 pt. För intervallet 12-72 pt används inte 6 pt-mastern utan 12 pt-mastern, vilket ger en balanserad formförändring.

På motsvarande sätt kan man lägga en extrafet brytmaster vid en viktaxel och en extremt bred längst ut på en breddaxel, för att få en mer dramatisk stilförändring inom ett begränsat område.

Att välja nya stilsorter

Att välja en ny mellanform eller stilvariant är både lätt och bökigt. Här måste man använda ett särskilt program, FontCreator, som följer med MM-typsnitten. FontCreator är integererad i ATM, så att man där kan göra val av mellanformer. I FontCreator eller ATM anger man den mellanform man vill ha, genom att dra i reglagen eller skriva in axelvärden. Samtidigt visas ett stilprov med den valda varianten i ett litet fönster. När man gjort sina val och lämnat FontCreator finns den nya varianten i datorns fontlista. Därmed har man inte skapat någon ny font, endast en instruktion till MM-fonten att generera denna variant.

Vanligtvis måste man lämna sitt dokument och öppna FontCreator, men i vissa program, som Illustrator, PhotoShop, InDesign och QuarkXpress kan man gå direkt till FontCreator. Quark XPress har för detta behov en särskild plug-in som visar sig i Övrigt-menyn. I Adobes program fungerar det hela bäst, där väljer man "Annan" i fontlistan, gör sitt val i FontCreator, varefter den markerade texten får denna variant. I andra program måste man efter besöket i FontCreator markera texten, öppna fontlistan och välja den nyskapade mellanformen.

När man tagit fram en ny stilsort lagras den som en skärmfont i typsnittsväskan. Den innehåller egentligen bara beställningar till PostScript-fonten att generera denna stilsort när användaren väljer den. Stilsorten genereras alltså på nytt från PostScript-fonten från varje gång den används. På motsvarande sätt kan ATM automatiskt ta fram en stilsort som finns i ett dokument, även om du själv inte tagit fram denna stilsort via FontCreator. Om man samlar på sig en massa stilvarianter skapas alltså inte en massa nya PostScriptfonter, det är endast typsnittsväskan som växer.

Detta bakvända sätt att ta fram olika varianter, via ett fristående program med en exempeltext, är den största svagheten med MM-typsnitten. Givetvis ska det vara möjligt att prova sig fram till en lämplig mellanform genom att interaktivt applicera olika val direkt på den text där typsnittet ska användas.

Adobes dekorativa bibliotek (avser situationen 1996)

MM-tekniken har många förtjänster och några brister. Det stora problemet är dock den begränsade tillgången på verkligt användbara MM-typsnitt. I dagsläget (1996) dominerar typsnitt för dekorativ rubriksättning.

Adobe har en oproportionerligt stor andel skripter (Caflish, ExPonto, Graphite, Mezz, Sanvito, Tekton) och dekorativer (Jimbo, Motter, Nueva,Penumbra och Viva) men bara tre linjärer för korta texter och rubriksättning (AvantGarde, Myriad och Ocean Sans från Monotype). I Adobes MM-bibliotek finns endast tre antikvor (Jenson, Minion och ITC Garamond) och av dem är egentligen bara Minion användbar för ordinärt textbruk.

Även om Robert Slimbach framhåller den optiska axeln som MM-tekniknens största värde har endast tre av Adobes typsnitt optisk anpassning (Jenson, Minion, Sanvito).

Summa summarum har Adobe bara två typsnitt för vardagsbruk, nämligen de första som skapades, Minion och Myriad, samt möjligen Ocean Sans, och av dem har bara Minion optisk anpassning. Ser man lite kritiskt på saken finns det bara ett verkligt användbart typsnitt som drar full nytta av MM-tekniken, nämligen Minion.

Andra fontföretag har också en del MM-typsnitt, men även här dominerar rubrikstilar. De tre svenska MM-typsnitten ändrar dessvärre inte bilden, även om samtliga kan användas för textsättning. I tabellen får du en översikt över de MM-typsnitt som går att uppbåda hos svenska återförsäljare. (Se tablå över MM-fonter aktuell hösten 1996)

Dra nytta av MM-typsnitten

MM-typsnitten kan ge ett nästan obegränsat antal stilsorter, beroende på vilka axlar de har. Därmed kan man skapa den grafiska profil som passar för ett visst jobb, men man kan också anpassa typsnittet till speciella utrymmesförhållanden och tryckförhållanden.

MM-teknikens stora valmöjligheter är knappast något man tar till för enklare arbetsuppgifter. Här utgår man normalt från de förvalda stilsorterna, om man nu alls använder ett MM-typsnitt.

Efter att ha använt ett MM-typsnitt ett tag stannar man gärna vid ett antal mellanformer som man tycker fungerar och man använder kanske hellre dem än de färdiga stilsorter som levereras med typsntittet.

Grafisk profil

För en grafisk profil eller för formgivningen av en produkt, en bok, en skriftserie eller en tidning kan det löna mödan att testa fram några olika varianter. Här drar man givetvis nytta av den optiska axeln, men även vikt- och breddaxlarna ingår i en sådan typografering. Jenson, Minion, Myriad, Ocean Sans och Garajannon är lämpade för sådana uppgifter.

Begränsade utrymmen, t.ex. kartor, tabeller

I begränsade utrymmen, såsom kartor, tabeller och lexikon kommer en breddaxel i kombination med vikt och optisk anpassning till sin rätt. Breddaxeln ska givetvis inte användas i enstaka fall för att lösa akuta sättningsproblem, utan för att ta fram ett typsnitt som både är ekonomiskt och mycket läsbart.

Här är Myriad, Ocean Sans och Blanke användbara, men även Minion. Ett fint exempel på Myriad-Minion är Systembolagets varunytt.

Anpassa till tryckteknik

MM-typsnitten ger möjlighet att kompensera för det ofta alltför magra avtryck som Typ1-typsnitten får med offsettryck. Genom att öka vikten en aning och kanske bredden kan man få ett tryck som mer påminner om gamla tiders boktryck.

Jenson, Minion, och Myriad har med sina axlar för bredd och vikt denna möjlighet, liksom Ocean Sans och Blanke. Spartacus stilaxel kan tillsammans med viktaxeln också användas för tryckanpassning.

Omslag, display

Det största utbudet av MM-typsnitt finns för rubriker och display av varierande slag. Ett MM-typsnitt kan man experimentera med, i den trygga förvissningen att alla experiment blir stilmässigt bra, eftersom de behåller typsnittets karaktäristiska drag. Här finns ett stora möjligheter för MM-typsnitten att pryda tidningssidor, bokomslag, affischer och tillfällighetstryck.

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Länkar | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 011016 - - - >