Myriad MM

Humanistisk linjär

Vacker och klassisk

Stilprov

Utskriftsanpassning

Fakta om MM

Steglös förändring

Diagram

Optisk anpassning

Nya stilsorter

Absoluta värden

Inga nya typsnitt

Möjligheter & risker




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Bildskärms-
typografi 1995




 

Myriad Multiple Master

Myriad heter det första typsnittet som utnyttjar Adobes Multiple Master-teknik. Det lanserades 1992. Målsättningen var att ge Myriad en klar, objektiv karaktär utan att låta typsnittet präglas av någon enskild formgivares personlighet.

Det är Adobes toppnamn Carol Twombly, som tidigare tecknat Adobe Caslon, och Robert Slimbach, ansvarig för Adobe Garamond, som tillsammans framställt Myriad. Men de har inte varit ensamma; en hel rad experter har varit rådgivare och smakdomare.

Myriad är en projektprodukt. Typsnittet har under två års tid manglats mellan formgivarna. Basformerna har utformats med alla tänkbara mellanformer i åtanke och givetvis har de testats om och om igen. Myriad känns mycket genomarbetad och välgjord, om än lite opersonlig.

Det första som slår en när man möter Myriad är dock likheten med Frutiger. Adobes handbok om Myriad redovisar ingen sådan inspirationskälla men likheterna är för många och uppenbara för att det skulle vara en slump. Adobes beskrivning av Myriads egenskaper stämmer dessutom nästan ordagrant med Bigelows karaktäristik av Frutiger i typografitidskriften Fine Print. (Charles Bigelow var en gång Twomblys lärare och arbetsgivare.) Men skillnaderna är också många och betydelsefulla.

Humanistisk linjär

Både Frutiger och Myriad räknas till gruppen humanistiska linjärer. I linjärer av typen 1800-talsgrotesk (t.ex. Helvetica) är tecknen likformiga och slutna. Ett "a" och ett "e" ser i princip ut som ett "o" med mininala öppningar. Den humanistiska linjären bygger däremot på renässansens teckenformer, som också finns i klassiska serifftypsnitt som Garamond. Här har tecknen olika bredd och särpräglade former som åtskiljer dem, vilket ger ett varierat och levande intryck av texten.

Myriad hör till denna läsvänliga tradition. Ett grundläggande drag hos Frutiger och Myriad är de öppna teckenformerna i t.ex. "a", "c", "e" och "g". Svängarna slutar nästan vågrätt mot baslinjen. Detta gör typsnittet lättläst eftersom det underlättar identifieringen av tecknen och skjuter blicken framåt i läsningen.

En viktig skillnad mellan Frutiger och Myriad är att linjerna i Myriad skärs vinkelrätt, medan de hos Frutiger är avskurna lodrätt mot baslinjen. (Detta snitt finns också hos Gill, men inte så konsekvent som hos Frutiger.) Frutigers lodräta snitt bidrar mycket till att ge typsnittet en personlig, skarp och kraftfull karaktär. Myriads raka linjeslut ger typsnittet ett rundare och lugnare intryck, mindre snitsigt och mera knastrigt.

En nyansskillnad är att Myriad har en liten sväng i början av grundstrecket i tecken som "g", "m" och "r", och i slutet av t.ex. "b", "d".

Sådana små böjningar finns inte i Frutiger, men Univers har dem i vissa tecken. I Myriad är den konsekvent genomförd. Myriad har dessutom lite större kontrast och variationer i linjerna. Dessa nyanser bidrar till läsligheten och bryter upp den stela och monotona karaktär som finns hos andra linjärer.

En annan skillnad är att Myriads normalfont är aningen smalare och ljusare än Frutiger, liksom att tecknen är aningen mindre i samma grad. Detta är du ju inte låst till i ett MultipleMaster-snitt, men det säger en del om vad formgivarna tänkt sig med typsnittet. Sedan finns det enstaka skillnader, som den runda i-pricken i Myriad, tvärstrecket på "f" eller svängen på "y", men vi fördjupar oss inte i dessa detaljer. Myriad är inget plagiat, men i sin grundform inspirerat av Frutiger.

Myriad saknar snitsen och kraften hos Frutiger i rubriksättning men är trevligare som texttypsnitt. Myriad är tillsammans med Gill Sans, Frutiger, och News Gothic en av de mer läsvänliga linjärerna. Det är jämnt i färgen och varierat i formen. Multiple Master-tekniken ger dessutom möjlighet att finstämma snittet för olika uppgifter.

Vackra versaler, klassisk kursiv

Versalerna följer renässansens former och proportioner. Myriads kursiv är vacker och användbar, till skillnad från de flesta andra linjärkursiver, som mest brukar se nervösa ut. Frutiger har som de flesta linjärer en lutad normalstil för kursiv, men Myriad har egna teckenformer. Liksom Gill Sans har Myriad hämtat upp klassiska drag, t.ex. i envånings-a, vilket gör den varm och sympatisk. Detta är en kursiv som kan fungera även i dekorativa sammanhang.

Myriad är tamare än Frutiger, mer utslätad och i de fetare vikterna förlorar typsnittet i karaktär och tydlighet. I jämförelse med Gill Sans och Frutiger är Myriad kallare och mera opersonligt, neutralt och utslätat sin karaktär. Det är ett resultat av de många kockarna men också vad man eftersträvade från Adobes sida. Myriad är ur den synpunkten en succé, eftersom det samtidigt är ett livligt och trevligt typsnitt som inbjuder till läsning.

Myriad levereras i en rak och kursiv grundform, var och en med 15 färdiga varianter. Du kommer långt med detta urval, men ska du tillvarata typsnittets möjligheter skapar du egna sorter från fall till fall.

Fungerar bra i laserutskrift

I lågupplöst laserutskrift blir Myriad alldeles utmärkt, tydligt och trevligt. Endast i de fetaste vikterna blir upplösningen för låg. Teckenmellanrummen i Myriad är små, den är skapt så, vilket ibland kan bli för tätt i laserutskrift. Använder du laserskrivaren för original kan det vara lämpligt att prova sig fram till en optimal variant för detta medium. Däremot bör du inte generellt öka teckenmellanrummet, spärra, det kan försämra läsligheten och ge Myriad ett fläckigt utseende. I övrigt finns inget att klaga på. Myriad passar bra som standardlinjär för laserskrivare. Helvetica kan du slänga i väggen.

Myriad är ett synnerligen lättläst och tydligt bruktypsnitt som lämpar sig överallt där en linjär kan göra tjänst. Myriad är det självklara valet i texter av neutral karaktär, och i tekniska sammanhang. Se här några lämpliga arbetsområden: Uppslagsböcker – Kataloger – Kartor – Diagram – Tabeller – Kalendrar – Adressböcker – Skyltar. Svenska Akademiens Ordlista är ett akutfall som förtjänar en Myriadisering.

Överallt bidrar Myriad med klarhet och tydlig stil, utan att vara tråkigt. I dessa sammanhang lämpar det sig sällan att arbeta med olika typsnitt för att skapa variation och kontrast. Möjligheten att skapa finstämda varianter av Myriad passar däremot utmärkt i en expanderad halvfet stil för små rubriker eller uppslagsord och en lätt kondenserad halvtunn för små texter. Här kommer Multiple Master-tekniken till sin rätt.

För ingresser och rubriker fungerar Myriad bra, men om det är stil och karaktär du vill ha är det inte rätt val. (Där är det Frutiger som är rätt). Däremot är Myriad den bästa linjären för lite längre texter. Även en lätt kondenserad variant är mycket tilltalande. Men det är jämnt i tonen och kräver lite luft mellan raderna för att synas. Myriad klarar det mesta, utom det där lilla extra som sätter piff på tillvaron – där väljer du Frutiger.

Steglös formförändring

De gamla borrmaskinerna hade fasta varvtal, men de nya med märkningen Electronic har steglöst, så att du kan gasa med knappen och avpassa hastigheten medan du borrar. Så fungerar Multiple Master, steglös formförändring av typsnittet medan du formger texten. Det finns en skillnad: medan borrmaskinen bara har en axel arbetar Multiple Master i flera dimensioner samtidigt. Resultat är flexibel och fullständig kontroll av typsnittet – inom de gränser som typtecknaren ritat upp.

Multiple Master bygger vidare på den steglösa storleksförändring som du gör med Postscript-typsnitt. Medan vanliga Typ1-fonter har en enda teckenkontur – en Master – som tillåter storleksförändring har Multiple Master-fonten minst två per tecken – Multiple Master – som tillåter formförändring. Dessa teckenkonturer bildar extremvärden på en formaxel, längs vilken du fritt kan skapa mellanformer, utan att förvränga typsnittet. Genom att flera axlar kan kombineras kan du framställa de stilsorter du vill ha, när de behövs och just där de behövs. Det är det som är poängen med Multiple Master.

Diagrammet illustrerar Myriads dynamiska omfång på axlarna bredd och vikt i Multiple Masters skala. De mörka tecknen visar de varianter som framställts av Adobe och som levereras som primärfonter. Det inramade tecknet är Myriads normalfont Myriad MM 400 RG 600 NO, där siffrorna står för positioner på axlarna och förkortningarna för fontens traditionella namn, Regular och Normal. De tonade tecknen illustrerar att du kan interpolera egna varianter var som helst inom Myriads omfång. Det har vi inte hunnit här så vi använder normalfonten. Varianten närmast till vänster om den skulle få namnet Myriad MM 400 wt 500 wd, där förkortningarna anger vilken axel positionerna finns på (wt = weight, wd = width). Bilden illustrerar också hur ypperlig Myriad är i diagram.

Optisk storleksanpassning

Multiple Master-typsnitten kan ha upp till fyra formaxlar. Myriad har två: bredd och vikt, medan Minion dessutom har optisk storleksanpassning (optical size). Den fjärde axeln kallas stil, och kan innebära förändring från vinklad till rak seriff, från linjär till antikva, eller vad man nu kan hitta på. Multiple Master har en öppen arkitektur: det är upp till typformgivaren att bestämma vilka extremformer och övergångsmöjligheter som MultipleMaster-typsnittet ska erbjuda. Det här kan bli ganska spännande och öppnar för en ny syn på begreppen typsnitt och typsnittsfamilj.

Formförändringarna består i att du interpolerar mellan två extremformer, på samma sätt som du skapar Blends eller Övergångar i Illustrator. På axeln bredd finns en maximalt kondenserad och en maximalt expanderad teckenkontur, på viktaxeln en tunn respektive extrafet teckenkontur. Dessa extremer bestämmer varje axels dynamiska omfång. Typsnittets integritet garanteras av att du inte kan överskrida dem och att formgivaren utformat dessa extremkonturer så att mellanformerna ska bli bra. Glöm layoutprogrammens möjligheter att manipulera typsnitt, om du inte redan gjort det.

Varje axel extremformer finns lagrade i typsnittets skrivarfont. Myriad har formaxlarna vikt och bredd, och därmed extremkonturerna LightCondensed, BlackCondensed, LightSemiExtended och BlackSemiExtended. En stilsort motsvaras av en position i detta koordinatsystem och du skapar den genom att ange ett värde på varje axel. Det kan verka krångligt när du läser detta men i praktiken är det helt genomskinligt.

Den kanske mest efterlängtade av Multiple Masters funktioner är optisk storleksanpassning. Under blytiden (1450-talet till 1960-talet) måste man framställa särskilda blytyper för varje grad. Därvid gjorde man små justeringar för att kompensera för optiska effekter: ju större grad desto smalare, tunnare tecken med större kontrast. Fotosättningen innebär att denna kultur gick i graven, eftersom man nöjde sig med en masterform per tecken.

Multiple Master återupplivar nu blytidens kultur i Postscript-format. Detta kan väl inte ens den mest förkalkade desktopkritiker misstycka till. Multiple Masters axel optical size har två extremer, den ena med de egenskaper som används för mycket små grader: bredare form, bredare grundstreck, korta tjockare serifer, lägre kontrast. Den andra extremen motsvarar rubrikskärningens egenskaper. Mellan dessa interpolerar du en anpassning som lämpar sig för den grad du arbetar i. Hur bra det blir ska vi återkomma till när vi kunnat testa Minion som har denna axel.

När du väljer en sort i koordinatsystemet lagras dessa värden i skärmfonts-väskan – någon ny skrivarfont skapas inte. Vid utskrift på skärm och skrivare ger skärmfonten instruktioner hur basformerna ska förändras, precis som vid gradangivelser.

Ta fram varianterna

Du kan skapa dessa nya sorter medan du jobbar med texten i ditt vanliga program, som Illustrator eller InDesign. Den andra vägen är att använda programmet ATM för att locka fram nya sorter. Här kan du också plocka bort och ändra befintliga varianter. Det hela är självinstruerande, du klickar eller skriver in värden på de axlar som ATM visar för det aktuella typsnittet, du avslutar och när du öppnar ditt dokument finns fonten i menyn.

Namngivningen är ett särskilt kapitel: namnet anger stilsortens position i koordinatsystemet och kommer säkert att reta mången. Jag tycker den är bra och klargörande. Myriad Regular heter Myriad Multiple Master 400 RG 600 NO, vilket anger att den har värdet 400 på viktskalan och motsvarar regularvarianten, och 600 på breddskalan vilket motsvarar normalbredden.

Skapar jag en egen variant kan den heta Myriad Multiple Master 425 wt 650 wd, vilket säger att den har värde 425 på viktskalan och 650 på breddskalan. Det kanske verkar vrickat när man förklarar det så här, men i praktiken är det utmärkt. Det är logiskt och informativt, och säger mer om sorten är namn av typ SemiBold Condensed eller Univers 75. Problemet är att det finns så många stilsorter.

Man skulle vilja ha möjligheten att själv ange stilortens namn, på ett mer beskrivande sätt. I avsaknad av den möjligheten får man bokföra sina stilval och ange till vilket jobb och för vilken typografi en viss kombination togs fram.

Absoluta värden blev relativa värden

En viktig poäng i planeringen av MultipleMaster-tekniken var att värdena på Multiple Master-skalorna är absoluta, som gäller lika för alla Multiple Master-typsnitt, inte relativa till ett visst typsnitt. Därmed skulle olika typsnitt kunna kombineras problemfritt om de har samma värden på t.ex. viktskalan.

Varje typsnitt upptar bara vissa intervall på respektive formskala. Medan Multiple Master-skalan sträcker sig från 1–1000, har Myriad bara intervallet 215–830 på viktskalan och 300–700 på breddskalan.

Tanken var att t.ex. viktvärdet 500 ska ge samma svärta i alla typsnitt, oavsett om det är linjär eller antikva. En viss kombination av breddvikt ska alltså kunna användas på olika typsnitt för att få en enhetlig ton åt en text. Detta kan givetvis bara bli riktvärden, men tanken är inte dum. Det kunde ha blivit en av de mest användbara nyheterna med Multiple Master och ett historiskt framsteg i klass med Fourniers punktsystem.

En historisk piruett är att denna teknologi introduceras med en Frutigerinspirerad font – för 35 år sedan var det Frutigers Univers som stod för en liknande nyhet: en nytecknad sens serif, utrustad med en rik uppsättning sorter numrerade enligt ett alltför logiskt system. Men Multiple Master går några steg längre: du är inte bunden av formgivarens val av sorter och du kan skapa en ny sort när du behöver den och om formgivaren har gjort sitt jobb ska det bli bra. Om det sen var rätt att ta fram just denna variant är din sak.

Multiple Master-typsnitten levereras med en uppsättning s.k. primärfonter. De är förvalda varianter som motsvarar de stilsorter som brukar finnas i ett typsnittspaket. Här finns bl.a. extremformerna och en normalvariant. De varianter du skapar själv får förkortningen "wt" vid viktvärdet och "wd" vid breddvärdet. Primärfonter har en speciell förkortning som ska ange vad de motsvarar i traditionella Typ1 fonter, t.ex. 700 BD för Bold och 300 CN för Condensed. Detta är utmärkt som utgångspunkt för val av typsnitt och för att skapa egna. Efter en förstahandstitt tycker jag helt enkelt att namnsystemet är en höjdare, men här kanske jag intar en extremposition.

En viktig poäng med Multiple Master är att du fritt kan manipulera typsnittet utan att förvränga det. Formgivaren tar ansvar för alla mellanformer. Multiple Master ger användaren en fantastisk flexibilitet inom trygga gränser.

Inga nya typsnitt

MultipleMaster innebär inte att du har tillgång till en massa typsnitt eller att du skapar nya, bara att du lätt kan skapa varianter av ett typsnitt. Ett MultipleMaster-typsnitt är formgivet just för att klara den uppgiften. Vitsen är att typsnittets karaktär ska finnas med i alla de varianter du plockar fram – men inte mer. En MultipleMaster-linjär ersätter inte alla andra linjärer, bara en massa speciellt formgivna sorter av den.

Nyttan av Multiple Master är enligt Adobe att stilsorter flexibelt kan avpassas för olika situationer för att nå bättre läsbarhet och tillvarata utrymme: bredare stil för långa texter, smalare för smal tidningsspalt eller tabeller. Säkert kommer MultipleMaster-tekniken att vara en tillgång för få fram en speciell stämning. Optisk anpassning för att nå större läsbarhet i liten grad är en självklar nytta. Adobe nämner också möjligheten att kompensera för skillnader i typsnittets utseende på olika slag exponeringsenheter, skrivare, plotters etc. Men främst pekar Adobe dock på möjligheten att anpassa typsnittet för att passa i ett givet utrymme t.ex. fylla ut satsen vid rubriksättning eller undvika horungar i textspalt. Det är bra att möjligheten finns, men här finns det plats för ett varnande pekfinger.

Användningen av många olika varianter kan ge samma negativa effekt som en massa olika typsnitt. Risken är stor för att du får ett rörigt och splittrat intryck av texten. Även om skillnaderna är små bidrar de tillsammans till en dålig helhetsverkan. För designad rubriksättning kan manipulation av typsnittet vara lämplig, men i vanliga rubriker och brödtext bör du söka andra lösningar först.

Om alternativet är att spärra/täta texten mellan ord och kanske t.o.m. i orden, kan en försiktig kondensering/expandering ibland vara en bättre lösning, men det är ändå ett val mellan pest och kolera.

Stora möjligheter – och risker

Den största faran med Multiple Master är att användaren i sin okunnighet tar till formanpassning som skapar en orolig typografi, istället för bättre lösningar – men om så sker blir det ännu ett övergående fenomen, för ingen vill väl framställa fula texter.

Begränsningen med Multiple Master är att teckenformer som steglöst ändras längs en axel inte ger utrymme för individuella anpassningar och speciella avvikelser i enstaka sorter. Faran med Multiple Master är att typsnitten tenderar att bli slätstrukna, utplattade.

Myriad är ett exempel på denna utslätningseffekt. Där saknas den effektfulla ultrafeta variant som finns hos Frutiger. Förklaringen är uppenbar: den ultrafeta är för avvikande för att tjäna som master längs hela axeln. För att bevara typsnittets grundläggande design har formgivaren här gjort avsteg från normalformen i vissa detaljer som inte lämpar sig att steglöst skalas ned till andra varianter. Multiple Master-tekniken borde dock kunna hantera även detta problem: Frågan är om inte en formaxel med en dynamisk räckvidd i extremområdet kunde ha gett även Myriad en ultrafet expanderad variant. Multiple Master ger fantastiska resurser till grafiska formgivare och ställer stora krav på typsnittsformgivaren.

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Länkar | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 010615 - - - >