Novisen gör det och även luttrade typografer gör det, placerar satsytan på boksidans mitt, med lika stora marginaler till höger och vänster och lika mycket i huvud och fot. Men när dessa sidor kommer mitt emot varandra på ett uppslag blir plötsligt den inre marginalen dubbelt så stor och satsytorna blir separata objekt som tycks sträva bort från varandra.

A5dåligt

Problemet är lika gammalt som boken och lika gammal är dess dess lösning. Gör istället innermarginalen hälften så stor som yttermarginalen, så blir de sammanlagda innermarginalerna på ett uppslag lika bred som yttermarginalen, och uppslaget får ett harmoniskt utseende.

Lika tokigt är det att göra marginalerna i huvud och fot lika stora. Sidan känns överlastad och orolig, som att texten håller på att falla ut ur boken. Den klassiska lösningen är att göra huvudmarginalen mindre än yttermarginalen och fotmarginalen större än yttermarginalen.

Genom att sidan får ett vitt utrymme i foten ger den intryck av stadga och luftighet. Ett annat skäl till en generös sidfot är att man ska kunna sätta fingrarna där när man bläddrar, utan att solka texten. Den luft som satsytan omges av bidrar mycket till att skapa en harmonisk och generös känsla vid läsningen. En text som tränger långt ut i marginalerna känns tung och mer svårtillgänglig.

A5bättre

Satsytans proportioner och placering bestäms i första hand av pappersytans mått och proportioner. I en folder eller broschyr kan man visst använda det vanliga A5-formatet, men en sådan trycksak känns lite klumpig genom att den blir för bred. Beskär den en dryg cm på bredden så får den trevligare proportioner.

2till3

Klassisk bokformgivning har harmoniska proportioner på själva boksidan och mellan alla delar på sidan. Två klassiska mått för boksidans proportioner är 2:3 och Gyllene snittet 21:33. De använder du när du ska göra något riktigt snyggt. Satsytan ska ha samma proportioner som sidan och samma höjd som dess bredd. Här är det extra känsligt med statytans placering.

GylleneSnittet

Här är några proportioner som kan vara bra att starta med: om innermarginalen sätts till 2 och yttermarginalen till 4 blir huvudmarginalen 3 och fotmarginalen 5 eller 6. Det finns mer sofistikerade sätt att beräkna lämpliga proportioner och placering. Illustrationen visar ett av dem.

Med en vacker antikva som Jenson eller Bembo ger en sådan trycksak ett intryck av förfining och finess.

De klassiska proportionerna undviker man av ekonomiska skäl i modernt boktryck, men de är fortfarande giltiga som ideal. Du kan ta dem som utgångspunkt, men tillämpa dem inte slaviskt. Avpassa satsytan efter typsnitt, grad och kägel, hämta inspiration från välgjorda häften och böcker, men lägg inte satsytan aningslöst mitt på sidan.

Diagram

Syftet med ett diagram är att ge en överskådlig bild av siffrornas gytter i en tabell. Alltför ofta är diagrammet självt ett gytter av grafiska effekter, som snarare döljer än framhäver sammanhanget mellan siffrorna. Formgivaren tycker kanske att ett enkelt diagram ser fult och tråkigt ut och klickar på några effektknappar i diagramprogrammet, och vips har fakta snöat in i tonade plattor, tredimensionella staplar, nedtoningar, skuggor och grälla färger som ger läsaren visuell sjösjuka.

Dåligt diagram

Om diagrammets innehåll är så intetsägande att det är tråkigt att läsa, ska man inte göra något diagram alls. Om diagrammets innehåll är intressant ska grafiken vara ett hjälpmedel att lyfta fram det. Ge läsaren en chans att avgöra om diagrammet är intressant. Gå enkelt tillväga, dekorera inte diagrammet som en julgran, men låt ändå diagrammet vara en dekoration på sidan.

Se till att varje dekorativt element är informationsbärande, och låt de informationsbärande elementen vara dekorativa, så att allt i diagrammet verkligen fyller en funktion. Pröva om du inte kan ta bort stödinformation och dekorationer snarare än att fundera på vad du kan lägga till. Enklast är bäst.

Bra diagram

En färgplatta bakom diagrammet drar visserligen uppmärksamheten till diagrammet och kan vara en trevlig färgklick på sidan, men det är en felplacerad färgklick. Den drar uppmärksamheten från diagrammets innehåll och försvårar läsningen av det.

Gör bakgrunden vit så att diagrammet framträder, och lägg en svag färgton i en platta omkring själva diagrammet. Du får din färgklick som nu fyller uppgiften att rama in diagrammet men låter det viktigaste framträda. På denna platta kan stödinformationen husera. Välj en färgton som gör texten läslig, t.ex. ljust gul.

Använd inte 3D-diagram om inte innehållet absolut kräver det. De är mycket svårlästa. Använd inte 3D som grafisk effekt - det ger effekt men är inte effektivt ur informationssynpunkt.

Toningar och skuggor kan man gärna undvara, men ibland är de bra. Skuggade staplar skapar förvirring om hur diagrammet ska läsas och tillför egentligen ingenting. I tryck tenderar skuggor att göra diagrammet otydligt. På bildskärm kan skuggningar dock framhäva informationen. Ett virrvarr av linjer blir mindre virrigt om man lägger en mycket svag skugga bakom linjerna, som då visuellt separeras bättre. Gör skuggan så svag att den inte drar uppmärksamheten från linjerna eller staplarna, utan bara låter dem framträda som objekt. Tonade staplar kan vara ett sätt att skapa dekorativ variation om alla staplar har samma färg.

Håll nere stödinformation som linjer och förklaringar till det som verkligen behövs. Lokalisera förklaringar så att ögat inte behöver fara som en jojjo mellan diagrammet och stödinformationen. Det är inte förbjudet att använda tomma ytor i själva diagrammet för att lägga in förklaringar. Där det är möjligt kan förklaringarna läggs direkt vid respektive del i diagrammet.

Färger på linjer staplar och cirkelsegment behöver inte kontrastera och de behöver inte heller vara betydelsebärande eller symboliska. Det viktiga är att de är särskiljande. Arbeta gärna med färger ton i ton, t.ex. från från naturens färgskala eller hämta smakfulla färgkombinationer från färgprovsböcker som ”Designers guide to color”. Därmed blir diagrammet både informativt och dekorativt utan att överlastas av billiga effekter.

Tabeller

Stödlinjer i tabeller är ett otyg. De ser ut att vara en hjälp för ögat, men stänger in innehållet i små fack, så att man ser små fack och inte fakta. Tabeller på webben lider särskilt av denna sjuka.

sämre tabell

Skapa istället struktur med lämpliga avstånd mellan spalter och rader, använd typsnitt och grad för att skapa lättlästa spalter. Reservera stödlinjerna till linjer över tabellen och under, för att avgränsa den från omgivningen, och dra en linje mellan rubrikerna och tabellen.

Bättre tabell

Genom att spela med luft och linjevikt kan man skapa tydlighet och elegans. Om det verkligen behövs, använd bakgrundsplattor i ljusgult eller grått för att hålla ögat på raden i riktigt långa tabeller. Med Netscape 3 är det också möjligt på webben. I svartvit tryck är tunna eller grå radlinjer en likvärdig lösning. Men gör inte tabellerna bredare än nödvändigt. Håll samman spalterna, så att ögat inte behöver fara längre än vad fakta kräver. Använd inte tabellen för att fylla ut sidan. Tabell är fakta, inte dekoration. Diagram kan däremot användas för dekoration.

Tabellrubrik

Ibland är spaltrubrikerna i tabeller så långa att de måste radbrytas, medan andra i samma tabell ryms på en grad. Den oreflekterade lösningen är att alla rubriker börjar högst upp och de långa får ta upp så många rader som behövs. Men därmed får de korta rubrikerna en massa luft mellan sig och spaltens innehåll, vilket ger ett rörigt och svårläst intryck. En bättre lösning är att låta rubrikerna linjera från baslinjen, så att de flerradiga byggs uppåt medan de enradiga ligger kvar vid kolumnhuvudets nederdel. Det ger stadga och symmetri och är lättare att läsa.

Tabelltypsnitt

Ett vanligt typsnitt i tabeller är Univers, som är bra både för text och siffror. Här finns kondenserade stilsorter som är bra att ta till. Ett annat bra alternativ är Myriad MM, som med justeringar på axlarna vikt och bredd kan optimeras för enstaka tabeller. Bell Centennial och dess föregångare Bell Gothic är gjorda för att tydligt återge text och siffror i små grader.

Punkt i förkortningar

I förkortningar använder man numer punkter för att klart ange att det inte är några felskrivningar eller konstiga ord som avses, utan just förkortningar. Tidigare var förkortningar utan punkt en accepterad standard, som uppstod ur en skrivmaskinspraxis som tillämpades inte minst av journalister. Sen kom de in i 1970-talets sättning och när journalister idag också är sättare lever de punktlösa förkortningarna vidare och skapar förvirring. Men egentligen bör du undvika förkortningar ö h t (alltså över huvud taget) eftersom de försvårar läsningen mer än de underlättar skrivandet. Som formgivare och som formansvarig författare ska man underlätta för läsaren, inte av slöhet försvåra läsningen.

Gemena i långa texter

Använd inte kursiver, versaler eller kapitäler i långa texter. Visserligen användes kursiven som ett rent brödtypsnitt under renässansen, men sen dess har den etablerats som utmärkning och formgivits för det. I långa texter blir den svårforcerad. Kapitäler och versaler är olämpliga eftersom de har samma teckenhöjd och därför inte är tillräckligt särskiljande. De bildar också otydliga ordbilder som tenderar att bli en enda lång odifferentierad sträng.

Tre punkter …

… Tänk på att de tre punkterna som markerar utelämnade ord och som man får fram på alternativ-punkt på mac och alt-0133 på PC, inte bara är tre punkter, utan ska behandlas som ett ord. De ska alltså ha luft före och efter punkterna.

Bomba rätt

• De stora feta punkter som vi brukar använda vid uppställningar kallas "bullets" på engelska och "bomber" på svenska. ("Markörer" kanske vore en bättre term.) Se till att lämna luft mellan bomben och texten, lämpligen 1/4 fyrkant (spatie) eller ett mellanslag. Använd fast utslutning eller fast mellanslag, så att avståndet mellan bomben och texten inte varierar mellan de olika raderna. Tänk på att storlek och position av bomben kan variera kraftigt mellan olika typsnitt. Det är inte säkert att den grad som används för texten ger en proportionell bomb. Justera graden och lyft upp bomben om det behövs, så den harmonierar med texten.

Feta skiljetecken

Skiljetecken efter enstaka ord i fet och kursiv stil ska i vissa fall också vara fet eller kursiv, men i andra fall rak som brödtexten i övrigt. Grundregeln är att efterföljande punkt, komma och kolon ska behålla de föregående ordens stil, medan citattecken, utrops- och frågetecken samt parentes ska ha brödtextens normala stil. Teorin bakom denna regel är att punkt, komma och kolon hör till de stilsatta orden och avslutar dem, medan övriga tecken hör till meningen som helhet. Citattecken och parentes skapar en avgränsning runt dem. Subtilt men rätt logiskt. Men ibland får logiken ändå komma på skam. Rak parentes och raka citattecken vid kursiv stil kan se rätt rörigt ut, och i sådana fall bör nog den goda smaken få företräde framför logiken. Men regeln är bra att känna till och att följa när den fungerar.

Rubriksättning

Somliga rubriksättare tror att rubriken ska fylla ut hela spalten. Riktigt illa är det när man spärrar versalrader eller använder olika grader och vikter för att totalt täppa till satsytan. Det är inte bara fult, det är direkt olämpligt i alla avseenden. Enklast är att använda vänsterställd rubrik med ojämn högerkant satt i gemener. Vid rubriksättning i tidningsspalter bör rubriken inte uppta hela satsytan, c:a 70 % är bättre. I annat fall riskerar rubriken att krocka med en rubrik i angränsande spalt förutom att den blir för tung och dominerande.

kortare rubbe

Radbruten rubrik

Radbryt en rubrik så att en sats eller ett meningsinnehåll hålls samman på varje rad. Fel radbrytning kan göra den svårbegriplig, så att den måste läsas flera gånger och tolkas, och då har den upphört att fungera som rubrik. Det bättre att formulera om den än att släppa den i svårtolkat skick. Klassiska rekommendationer för centrerade rubriker är att den kortaste raden kommer först, sedan den längsta raden och i botten en mellanlång rad. I vänsterställda rubriker har man större spelrum, men se till att sista raden inte blir så kort att rubriken ser ut att tippa över ända.

radbryt

Styckeindrag

Styckeindrag är en viktig visuell signal som sparar radutrymme. Det används i löpande text för att signalera att ett nytt stycke börjar. Styckeindrag ska inte användas på det första stycket, ty där behöver man inte tala om att ett nytt stycke börjar. Förstastyckesindrag förekommer i tidningstryck bara för att man där sätter rubriker i efterhand och inte hinner ta bort indragen. Men det ser inte bra ut och är alltså direkt förbjudet i andra sammanhang.

Det lilla indraget kostar nästan igenting men uppnår precis vad det ska. Gör indraget en fyrkant brett, så fungerar det.

Gör du indragen längre ska du veta att du bryter mot en typografisk konvention och att du gör något mer än att signalera nytt stycke. Längre indrag kan används för att snitsa till kortare texter, för att framhäva deras exklusivitet. I längre texter skapar de bara oro och läsaren frågar sig antagligen vad du är ute efter eller om du inte har fattat att ett indrag ska vara en fyrkant brett.

Alternativet till styckeindrag är att slå en blankrad mellan styckena. Det är tillåtet i brev och enkla rapporter som har skrivmaskinstypografi. Det kan också fungera i korta texter i foldrar och informationsblad, där man vill skapa luft på sidan och där styckena fungerar som självständiga små avsnitt. I löpande text bryter blankraderna upp sammanhanget och kostar dessutom onödigt mycket utrymme. Använder du blankrader ska du inte använda styckeindrag, de signalerar ju samma sak.

Vänsterställd smalspalt

I smal spalt kan man med fördel använda vänsterställd text, med ojämn högerkant. Då undviker man de gluggar som lätt blir i utsluten sats och behöver inte så många avstavningar som krävs där. Men se till att högerkanten verkligen blir ojämn, så att den inte bildar en figur, som drar uppmärksamheten till sig. Detta är särskilt viktigt om vänster- eller högerställd text används i display. Då blir den figurliknande ojämna sidan ett grafiskt element som sänder ut signaler som du aldrig avsett. I display-text undviker du förstås avstavning.

rugged right

Luriga linjärer

Varning för linjärer som har samma streck för gemena L, versala I och siffran 1. Det är ett otyg som kan göra sympatiska typsnitt till veritabla textterrorister. Till dessa linjärer hör Gill Sans, Bernhard Gothic och Churchward. Det kan finnas anledning att använda en annan etta i dessa typsnitt, eller ta sig för att göra om ettan i Gill Sans så att den får ett litet streck högst upp. Observera att Futura och åtskilliga andra linjärer har samma tecken för gemena L och versala I, vilket kan ställa till problem i vissa ord såsom 1 Ilsken Iller.

Utmärkta i dessa avseenden är å andra sidan Verdana och Georgia (används här), som medvetet undviker dessa fällor.

Vinn utrymme i smala spalter

I smal textspalt kan man vinna utrymme utan att förlora läslighet genom att använda lätt kondenserade typsnitt. MulitpleMaster-fonter kommer här till sin rätt. Genom att fler ord får plats på raden kan man begränsa antalet avstavningar, liksom slösaktiga radbrytningar i vänsterställd text och gluggar i utsluten text.

Radavstånd

Ju längre radlängd, desto större radavstånd krävs för att ögat ska hitta till nästa rad. I smal textspalt kan man således ha litet radavstånd som tillsammans med kondenserat typsnitt ger utrymmesvinster.

Somliga typsnitt kräver större radavstånd än andra. Bodoni och andra nyklassicistiska typsnitt skapades för att sättas med stor kägel och kräver det än idag. Luften mellan raderna behövs för att kompensera för den staketeffekt som de lodräta kraftiga linjerna ger. Bodoni i brödtext med normalt radavstånd ger en oläslig text. Nästan vad som helst är bättre. Kursiver och feta stilsorter kräver också extra kägel i löpande text.

Däremot bör typsnitt med liten x-höjd, som har höga uppstaplar, mindre radavstånd, eftersom staplarna svarar för luften mellan raderna. Typsnitt med hög x-höjd, alltså små uppstaplar, ser proportionellt större ut än typsnitt med hög x-höjd. Dessa typsnitt kan alltså sättas i mindre grad och fortfarande vara läsbara. Här får man se upp med radavståndet så att de inte packas alltför mycket, eftersom uppstaplarna är diminutiva. I större grader ser de däremot klumpiga ut. Välj andra typsnitt för rubriker.

Radavståndet kan också användas för att justera den färg ett typsnitt sätter på en sida. Större radavstånd gör sidan ljusare som helhet, och därmed mer inbjudande om man har ett kraftfullt brödtypsnitt. Å andra sidan kan ett stort radavstånd göra ett lättare typsnitt alldeles för blaskigt.

Identifiera typen

För att lättare identifiera olika typsnitt kan du fokusera på vissa tecken som brukar vara särpräglade. Baskerville känner vi ju genast igen på dess öppna ögla i gemena ”g”. Tecknen ”a”, ”e”, ”g”, ”t”och ”y”. är några som du generellt kan fokusera på för att bygga upp en identitets-databas i ditt minne. När denna metod inte räcker får du ta till identifieringsböcker som Rookledge´s International Typefinder.

< - - - Sidan uppdaterad 010304 - - - >