Tidningstypsnitt

Inledning

Engelsk antikva

Century först

Linotypes läsbara

Diagonal betoning

Times med tiden

Nyorientering

Nya grepp




Artiklar

Baskerville

Caslon

Cloister Old Style

Formatmallar CSS

Frakturen

Garamond

Jenson MM

Minion MM

MultipleMaster

Myriad MM

Pekpinnar 1

Pekpinnar 2

Poynter

RailwayType & Agenda

Tidningstypsnitt

Webbfonter

Webbtypografi

1 2 3 4

Storleksproblem

Bildskärms-
typografi 1995




 

Tidningstypsnitt

Tidningstypografin är i ständig omvandling. Nu har turen kommit till de typer som fyller spalterna. Times och Century Schoolbook är de vanligaste typsnitten i dagens dagstidningar. Men nu krävs inte bara läsbara utan också uttrycksfulla tidningstypsnitt som ger tidningen profil. Nästa utmaning är tidningstypografi på bildskärm.

gubben Tidningar har funnits nästan lika länge som den tryckta boken, men först under 1800-talet började de frigöra sig från bokens form och först vid 1900-talets början började de få särskilda tidningstypsnitt. De äldsta tidningarna, från 1500-talet till 1800-talet, redigerades och trycktes vanligen av ortens boktryckare, som använde samma typografiska medel som i boktrycket. Under 1800-talet steg upplagorna, och tidningarna började få större format och egna uttrycksmedel. Men även sedan boktryckets metoder från 1880-talet ersatts med rotationspress och radgjutningsteknik var det boktypsnitten som användes. För svensk del användes frakturen långt in på 1840-talet, därefter ersattes den alltmer med 1800-talets standardstil, den Engelska antikvan.

Engelska antikvan

Den så kallade Engelska antikvan är en bearbetning av den klassicistiska nyantikvan (Bodoni och Didots stilar) till en ljusare och elegantare brödstil. Den framställdes i många varianter och var omåttligt populär. Under 1800-talet och in på 1930-talet användes den som praktiskt taget enda brödtypsnitt, i tidningar och böcker.

engelsk antikva  

Engelsk Antikva

För oss som endast i undantagsfall använder nyantikva är det svårt att föreställa sig vilket enormt genomslag den hade, och det främst indirekt,  genom den Engelska antikvan. Det var som om den typografiska utvecklingen här nått sin höjdpunkt och slutpunkt. För 1800-talets tryckare och läsare var nyantikvorna helt enkelt moderna;  idag är denna stil stendöd.

Nyantikvorna är inte särskilt lättlästa, och det gäller även den Engelska antikvan. Dess grundläggande fel är de små ljusöppningarna och den vertikala betoningen. Vid utvecklingen av nyantikvan excellerade man gärna med hypertunna hårstreck och tjusiga svängar, som var svåra att åstadkomma tekniskt och som låg i tidens smak – men som också försvårar läsningen. I små tidningsupplagor, framställda i vanliga boktryckpressar kunde detta gå an, men med ökade upplagor och snabbare rotationstryck visade det sig att hårstrecken förstördes och de små öglorna fylldes av färg. Man måste hitta nya vägar. 

ap1

Jämförelse mellan Engelsk antikva, gråtonad, och Excelsior strecktecknad. Notera skillnaderna i linjevikt och ljusöppning, samt seriffernas tjocklek.

Grundfelet låg i typsnittet, den Engelska antikvan, men den ville man inte ge upp. Istället modifierades den Engelska antikvan om och om igen för att fungera någorlunda bra. Och något annat var inte möjligt. Detta typsnitt förknippades med den franska revolutionen, med industrialismen och med framtiden och fick inte rubbas, bara anpassas. Och detta är ramen för tidningstypsnittens historia, intill informationssamhällets nya standarder på 199o-talet.

Century först

Det var i USA som den tekniska utvecklingen skedde med sättmaskiner och allt snabbare rotationspressar. Det var här de nya tidningstypsnitten småningom utvecklades.

Century

Century Roman

Century Roman från 1895 var det första typsnitt som direkt skapades för tidningstryck. Hårstrecken och serifferna gjordes lite kraftigare än den engelska antikvan, och tecknen kondenserades avsevärt för att ge god ekonomi. Typsnittet var synnerligen framgångsrikt. Mellan 1900 och 1928 skapade Morris Fuller Benton hela 28 varianter av detta lyckade typsnitt.

monotype century schoolbook

Century Schoolbook

1924 kom den kraftigare och bredare varianten Century Schoolbook, som i första hand var avsedd som ett extra lättläst typsnitt i skolböcker. Det har en öppen och kraftig form med liten kontrast och med ännu mer markerade seriffer.

new century schoolbook  

New Century Schoolbook

New Century Schoolbook är Linotypes bearbetning från 1982. Detär ännu något bredare och kraftigare, med enklare teckenformer och lite mindre kontrast. Det är denna variant som blivit så användbar som tidningstypsnitt, främst för att dess öppna och robusta form gör det så läsbart i liten grad.

Det är idag det näst mest använda tidningstypsnittet i Sverige, och används i bl.a. Arbetet, Dagen, Folket, Hallandsposten, Hälsinge-kuriren, Nya Norrland, Södermanlands nyheter och Örebro-kuriren.

Linotypes läsbara grupp

Under 1920-talet började man på Linotype i USA testa fram tidningssnitt, som bättre skulle klara av den moderna trycktekniken. Man justerade den engelska antikvan med kraftigare seriffer, kraftigare hårstreck som gav mindre kontrast, samt större x-höjd (kortare staplar). Förebilden var ett av 1800-talets clarendon-snitt, Ionic, som har en öppen och lugn teckenbild.

clarendon  

Clarendon

1925 presenterades Ionic No 5, som med sin utjämnade kontrast gav rätt klumpiga tecken och en mörk satsbild. Framgången var stor och omedelbar, inom ett år hade 2000 tidningar övergått till denna tekniskt anpassade antikva.

Ionic5

Ionic No 5

Det vara första steget i en lång serie tekniska modifieringar, som tillsammans går under namnet "Linotypes legibility group". Snart ville man ha ett ljusare typsnitt med lägre x-höjd, som bättre klarade vissa papperssorter, och 1929 såg Textype dagens ljus.

Texttype

Texttype

Detta har varit en verklig klassiker i Sverige och används än i dag av flera tidningar, såsom Hudiksvalls tidning, Norrbottens-kuriren, Piteå-tidningen, Sydsvenska dagbladet och Värmlands folkblad.

Ett öppnare och mer kontrastrikt snitt behövdes, och Excelsior levererades 1931, vilket snart blev den internationellt sett mest populära av dessa anpassningar. I Sverige används det i Ljusnan, Smålands-posten och Trollhättans tidning.

excelsior

Excelsior

Det mest framgångsrika legibility-snittet är troligen Corona, som släpptes 1941 och ännu 1980-talet var det mest använda i USA. Det har mer kondenserade former för bättre ekonomi i smal tidningsspalt, och avviker lite i teckenformen från de övriga tidningstypsnitten. Används i Sverige av Borås tidning.

corona

Corona

På motsvarande sätt framställde sättningsföretaget Intertype en lång serie specialanpassade tidningssnitt från 1935 och framåt.

Gemensamt för denna tradition är att tekniska modifieringar gjorts av 1800-talets standardtypsnitt, för att behålla läsbarhet och trycktålighet under skiftande villkor. Däremot har estetiska aspekter inte spelat in. Tidningstypsnitt ska inte förmedla någon speciell atmosfär, endast kunna tryckas och läsas, har man tänkt. De teckenformer som använts har dock 1800-talets estetiska drag, som i våra ögon känns ordentligt omoderna.

Diagonal betoning

De traditionella tidningstypsnitten har en vertikal betoning, som innebär att ansvällningarna i rundningarna ligger vertikalt, att de vertikala linjerna är kraftiga medan de horisontella är tunna. Övergången från rundning till stapel är bara en tunn krökt linje. Även om tidningstypsnitten gjordes kraftigare behöll de den vertikala betoningen. Sådana typsnitt ger i allmänhet ett stelt och stereotypt intryckt och skapar en stolpig staketeffekt i textspalten, vilket gör dem olämpliga som brödtypsnitt.

vertikal betoning

Bättre läsbarhet har typsnitt med så kallad diagonal betoning, där rundningarnas ansvällningar ligger snett, vilket ger mer variation och större öppningar i rundningarna. Detta särdrag härrör från att denna typsnittsfamilj ursprungligen imiterade renässansens textade tecken. Hos dessa typsnitt finns också en avsmalning av linjen i övergång från rundning till stapel. Allt detta ger liv och rörelse i tecknen, och bidrar till läsbarheten.

diagonal betoning

Diagonal betoning utmärker den så kallade renässansantikvan. Hit hör våra vanliga boktypsnitt som Garamond och Sabon. Dessa drag har på senare tid införlivats i vissa tidningstypsnitt. Pionjär i det avseendet var dock Times New Roman.

Times med tiden

Medan Linotype i USA tekniskt modifierade de dåtida standardtypsnitten mot kraftigare former, valde Monotype i England en esteticerande skärpning av en renässansantikva, utan avseende på tidningstryckets tekniska krav.

När Stanley Morison skaffade sig uppdraget att ge ärevördiga The Times en modernare typografisk dräkt, ville han undvika den monotoni som de amerikanska tidningstypsnitten gav. Han valde som förebild Monotypes Plantin, en bearbetning av ett boktypsnitt från 1600-talet.

Plantin

Men istället för att göra teckenformerna bredare och robustare, gav Morison anvisningar till skärpning av seriffer och hårstreck, vilket resulterade i känsliga detaljer och ökad kontrast. Större x-höjd med bevarad teckenbredd gav en mer kondenserad teckenform. Resultatet blev Monotypes Times New Roman, som började användas i The Times 1932. Efter ett år släpptes det på marknaden, och blev snabbt populärt i bok- och tidskriftstryck, dock inte i tidningstryck. (Det var ju ett omarbetat litterärt typsnitt.)

Times New Roman

Times New Roman

Det är först med våra dagars offsettryck och fotosättning som Times har fått spridning som tidningstypsnitt. Men länge var det direkt olämpligt, av samma skäl som den gamla engelska antikvan: seriffer och hårstreck förstördes, de små ljusöppningarna slammade igen, och de tunna matrisväggarna gick sönder.
Times New Roman ger dessutom en ganska mörk satsbild och är inte särskilt lättläst. Det har prisats främst för att det förenar de klassiska boktypsnittens elegans med moderna krav på ekonomi. (Ekonomi betyder i detta sammanhang att mycket text får plats på en trycksida.)

jfr times

Jämförelse mellan Times New Roman, gråtonad, och Times Europa, Olympian och LinoLetter, konturtecknade. Notera skillnaderna i linjevikt och teckenbredd, ljusöppningarnas storlek och seriffernas tjocklek.

Att vi idag tycker att Times är rätt tråkigt, beror nog mest på att det använts alltför mycket, som ett modernt standardtypsnitt. Denna ställning som standardtypsnitt har det nått genom att det levererades med 1970-talets fotosättare och därefter med 1980- och 1990-talens skrivare och operativsystem.

Till saken hör dock att den Times New Roman du ser på bildskärmen har mycket lite gemensamt med den Times New Roman som används i tryck. Om du kör i Windows har typsnittet hämtat upp en hel del av Clarendon och den amerikanska legibilty-traditonen, på Mac återges en försämrad version av typsnittet så gott det går, med uselt resultat. Men det är en annan historia. (Läs mer om Times som skärmtypsnitt)

I Sverige övergick 1952 Svenska Dagbladet som första svenska tidning till Times, där det användes, om än i omarbetad form, till juni 1997. Nu har SvD ett modernt tidningsanpassat brödtypsnitt med namnet Poynter. (Läs mer om Poynter)

Idag är Times det tveklöst dominerande brödtypsnittet i svenska dagstidningar. Det används av bl.a. Aftonbladet, Dala-Demokraten, Helsingborgs Dagblad, Jönköpings-Posten, Nerikes Allehanda, Västerbottens-kuriren, Sala Allehanda och ett tjugotal till.

Nyorientering

Det är inte bara tidningstryckets tekniska begränsningar som motiverar särskilt anpassade tidningstypsnitt. De grundläggande kraven på tidningstypsnittens läsbarhet finns kvar idag, men elektronisk sättning och offsettryck ger också utrymme för formmässiga krav, som svarar mot olika tidningars innehåll och karaktär.

Typsnitt som inte är utpräglade tidningstypsnitt kan användas i dagstidingar och moderna tidningstypsnitt kan finna användning i annat tryck.

Boktypsnitt i Uppsala

Photina

Ett tidigt exempel på ett sådant nytt grepp är Upsala Nya Tidning som i flera år använt boktypsnittet Photina i brödtext, där det fungerar bra. Samma boktypsnitt användes i rubriker till 1997, där det inte fungerade alls.

Photina Bold

Numer har Upsala Nya Tidning en fet variant av Photina som rubrikstil, som fungerar bättre,  men inte bra. Denna typografi är ett av många exempel på att man inte kan använda boktypsnitt som tidningstypsnitt, så där hur som helst.

Variationer på temat

Från 1960-talet till våra dagar finner vi både nyskapelser och bearbetningar inom den tradition som Times och Linotypes legibility-typsnitt bildat.

Numer tillåter man sig att hämta inspiration från äldre epoker och låter formelement från olika traditioner blandas med nya, inom ramen för de krav som ett tidningstypsnitt ställer: kraftiga, öppna tecken, oftast med liten kontrast, markerade seriffer och avstämd balans mellan grundstreck och ljusrum inom och mellan tecknen.

Resultatet är tydliga och lättlästa typsnitt, som har estetiska kvaliteter och som kan ge olika karaktär åt tidningen. Här är ett urval.

 

Life

Life

Life (1965) bygger vidare på Times, med vertikal betoning som i renässansantikvan. Det har dock lite kraftigare seriffer och hårstreck och en bredare och öppnare teckenform som lämpar det bättre som tidningstypsnitt.

 

concorde

Concorde

Till samma tradition hör Concorde (1968), men det är närmast en hybrid mellan Times och Corona. I sitt allmänna intryck har Concord likheter med Times, men det tar upp detaljer från legibility-snitten, vilket gör det till ett lättläst och tåligt tidningstypsnitt.

Serifferna är kraftiga av den typ som används i traditionella tidningstypsnitt, och betoningen är närmast horisontell. Bredare hårstreck och mindre kontrast ger det ett lugnare och tydligare intryck. Det är nog så här Times New Roman borde ha sett ut från början. Concorde används i Kristianstadsbladet.

 

gazette

Gazette

Gazette går i vissa avseenden tillbaks på Corona och den amerikanska traditonen, men hämtar upp drag från boktypsnitt av transitionstyp. Det har en helt vertikal betoning, runda och breda former, med hög x-höjd och mycket liten kontrast.

Ett särdrag är de korta, knubbiga serifferna, som är ovanliga bland tidningstypsnitt, eftersom de inte bidrar till att knyta samma tecknen. Gazette ger ett mjukare och mer kultiverat intryck, men är inte lika tydligt och lättläst som andra tidningstypsnitt. Används i Bohuslänningen, Gefle Dagblad, Göteborgs-Posten.

 

Nimrod

Nimrod

Nimrod (1980) kan sägas vara Monotypes svar på Concorde, en fusion mellan Times och Corona – men skillnaderna är betydande. Nimrod återknyter till legibility-traditionens vertikala betoning, men har kraftigare och nästan horisontella seriffer. Teckenformen är smalhög med en mycket hög x-höjd och skarp linjeföring som ger tydliga ljusrum.

Nimrod skapar tydliga ordbilder, som de långa serifferna binder samman till rader, där ögat kan rusa fram som på räls. Det är uppskattat för sina goda läsbarhet och används av bl.a. The Guardian och The Daily Telegraph och i Sverige av Dagens nyheter, Länstidningen Östersund och Westmanlands läns tidning.

 

carion

Clarion

Monotypes Clarion från 1983 är en bearbetning av Nimrod i rikting tillbaks mot Linotypes Corona och legibility-traditionen i fråga om detaljer.

Clarion har dock kraftigare hårstreck och större ljusrum, och de långa och nästan horisontella serifferna knyter samman tecknen till tydliga ordbilder, som gör det mycket lättläst i små grader. Används i Blekinge läns tidning.

Monotypes nya tidningstypsnitt är kompetenta variationer av de teman som den typhistoriska traditionen erbjuder, men representerar inget nytänkande. Låt oss nu titta på några nya grepp.

Nya grepp

När Matthew Carter tecknade Olympian för Linotype 1970 var avsikten först att fortsätta i legibilty-traditionen, men snart fann man det bättre att pröva nya grepp.

olympian

Olympian

Olympian anknyter till renässansantikvan från 1500- och 1600-talen, med dess diagonala betoning av rundningarna. Därmed kan öppningarna i runda tecken göras större, utan att bokstavsbredden ökas, vilket ger ett öppnare och ljusare typsnitt. Det har mycket hög x-höjd för att vinna ekonomi, vilket känns lite omodernt idag.

Ett nytt grepp är de kraftiga, korta serifferna, som tillsammans med kraftiga streck och öppna former ger ett mycket lättläst typsnitt även i små grader. 1981 framställdes en reviderad version avpassad för allmänt textbruk. Används i Hallands Nyheter.

 

times europe

Times Europe

Efter förfrågan från The Times, där man var trött på bristerna i Times New Roman, framställde Walter Tracy på engelska Linotype 1972 ett typsnitt uteslutande avsett för tidningstryck i textgrad, Times-Europe.

Det är ett brett, robust och lättläst typsnitt som har mer gemensamt med Corona än med Times, och överträffar båda. Liksom Olympian har det diagonal betoning av ansvällningarna, men lägre x-höjd och ger ett mer distinkt intryck. Till detta bidrar den mer kvadratiska formen och de varierade serifferna: skålade toppseriffer och kraftigare fotseriffer.

 

Swift  

Swift

Djärvt nytänkande finner vi hos Gerhard Unger i Swift från 1985. Swift håller sig inom ramen för de grundläggande kraven på ett fungerande tidningstypsnitt, men väljer nya stilgrepp, som gör Swift till ett uttrycksfullt och färgstarkt tidningstypsnitt. Det är mycket effektivt i små grader, men i större grader och som boktypsnitt kan det bli tröttsamt.

Jämfört med traditionella tidningstypsnitt har Swift större variation mellan tjocka och tunna streck och större skärpa och uttrycksfullhet i detaljer och linjeföring. Swift har en diagonal betoning av rundningarna, men i andra delar har det en närmast horisontell betoning, såsom de kraftiga kantiga serifferna och de omväxlande vida och snäva rundningarna, som ansluter horisontellt mot staplarna.

Detta spel mellan diagonal och horisontell betoning ger Swift stora och kraftigt formade ljusrum i bokstäverna och skapar fart och flyt över texten. Utrymmet och formerna mellan bokstäverna är väl avvägda för att länka ihop tecknen till ordbilder. Den horisontella betoningen och de kraftiga serifferna ser till att ord och rader hålls ihop effektivt. Som komplement finns feta och kondenserade vikter och en smäckrare variant för rubriker.

Swift är snarast tydligare än övriga tidningssnitt, men smeker inte ögat som de teckenformer vi har vant oss vid. För nya tidningar som vill markera sin existens, liksom för en kraftfull omdaning av en tidnings profil, är Swift ett gott val. I flera tidnignar, bl.a. Metro och Nöjesguiden och i tidskriften Forskning och Framsteg firar Swift triumfer i spalterna.

 

Linoletter  

Linoletter

Linotype LinoLetter (1993) utgår från clarendonstilarna, men det är tydligt att Times-Europe, Swift och Nimrod också passerat revy i Linotypes typsmedja.

Linoletter har vertikal betoning med kraftiga, nästan horisontella seriffer, som på båda sidor koniskt böjer sig inåt mot stammen, en detalj som mest syftar till att ge LinoLetter särprägel.

Tecknen är kraftfullt tecknade, nästan som Swift, men öppnare och med tydliga eftergifter åt traditionenen. Linjevikten är kraftig och liksom x-höjden jämförbar med andra tidningstypsnitt.

De breda serifferna knyter ihop tecknen till tydliga ordbilder. Kontrasten mellan linjebredd och ljusrum inom och mellan tecknen ger god läsbarhet, och skapar en harmonisk satsbild. Med sin robusta teckenform är Linotype i första hand tänkt för dagstidningar, men fungerar utmärkt på finare papper i veckotidningar, utan att se klumpigt eller tråkigt ut.

 

(Bild på Gulliver)

Gerard Ungers Gulliver (1995) är med sina små seriffer och kvadratiska former inget typiskt tidningstypsnitt, men har funnit användning i ett flertal tidningar på grund av sin ekonomi. Stora inre ljusrum och hög x-höjd gör att tecknen ser större ut än vad de verkligen är.  I kombination med kraftfulla och enkla teckenformer har  Gulliver mycket god läsbarhet även i små grader. Men det är inte ett tidningstypsnitt och blir det inte. Tidningstypsnitt kräver järnvägsräls.

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

| FyrisFonts | Typsnitt | Beställa | Artiklar | Ordbok | Länkar | Innehåll | Om |

< - - - Sidan uppdaterad 011017 - - - >