|
Tidningstypografin är i ständig omvandling. Nu har turen
kommit till de typer som fyller spalterna. Times och Century Schoolbook
är de vanligaste typsnitten i dagens dagstidningar. Men nu krävs inte
bara läsbara utan också uttrycksfulla tidningstypsnitt som ger tidningen
profil. Nästa utmaning är tidningstypografi på bildskärm.
Tidningar har funnits nästan lika länge som den tryckta boken, men först
under 1800-talet började de frigöra sig från bokens form och först vid
1900-talets början började de få särskilda tidningstypsnitt. De äldsta
tidningarna, från 1500-talet till 1800-talet, redigerades och trycktes
vanligen av ortens boktryckare, som använde samma typografiska medel som
i boktrycket. Under 1800-talet steg upplagorna, och tidningarna började
få större format och egna uttrycksmedel. Men även sedan boktryckets metoder
från 1880-talet ersatts med rotationspress och radgjutningsteknik var
det boktypsnitten som användes. För svensk del användes frakturen långt
in på 1840-talet, därefter ersattes den alltmer med 1800-talets standardstil,
den Engelska antikvan.
Den så kallade Engelska antikvan är en bearbetning av den klassicistiska
nyantikvan (Bodoni och Didots stilar) till en ljusare och elegantare brödstil.
Den framställdes i många varianter och var omåttligt populär. Under 1800-talet
och in på 1930-talet användes den som praktiskt taget enda brödtypsnitt,
i tidningar och böcker.
Engelsk Antikva
För oss som endast i undantagsfall använder nyantikva är det svårt att
föreställa sig vilket enormt genomslag den hade, och det främst indirekt,
genom den Engelska antikvan. Det var som om den typografiska utvecklingen
här nått sin höjdpunkt och slutpunkt. För 1800-talets tryckare och läsare
var nyantikvorna helt enkelt moderna; idag är denna stil stendöd.
Nyantikvorna är inte särskilt lättlästa, och det gäller även den Engelska
antikvan. Dess grundläggande fel är de små ljusöppningarna och den vertikala
betoningen. Vid utvecklingen av nyantikvan excellerade man gärna med hypertunna
hårstreck och tjusiga svängar, som var svåra att åstadkomma tekniskt och
som låg i tidens smak – men som också försvårar läsningen. I små tidningsupplagor,
framställda i vanliga boktryckpressar kunde detta gå an, men med ökade
upplagor och snabbare rotationstryck visade det sig att hårstrecken förstördes
och de små öglorna fylldes av färg. Man måste hitta nya vägar.
Jämförelse mellan Engelsk antikva, gråtonad, och Excelsior
strecktecknad. Notera skillnaderna i linjevikt och ljusöppning, samt seriffernas
tjocklek.
Grundfelet låg i typsnittet, den Engelska antikvan, men den ville man
inte ge upp. Istället modifierades den Engelska antikvan om och om igen
för att fungera någorlunda bra. Och något annat var inte möjligt. Detta
typsnitt förknippades med den franska revolutionen, med industrialismen
och med framtiden och fick inte rubbas, bara anpassas. Och detta är ramen
för tidningstypsnittens historia, intill informationssamhällets nya standarder
på 199o-talet.
Det var i USA som den tekniska utvecklingen skedde med sättmaskiner
och allt snabbare rotationspressar. Det var här de nya
tidningstypsnitten småningom utvecklades.
Century Roman
Century Roman från 1895 var det första typsnitt som direkt skapades för
tidningstryck. Hårstrecken och serifferna gjordes lite kraftigare än den
engelska antikvan, och tecknen kondenserades avsevärt för att ge god ekonomi.
Typsnittet var synnerligen framgångsrikt. Mellan 1900 och 1928 skapade
Morris Fuller Benton hela 28 varianter av detta lyckade typsnitt.
Century Schoolbook
1924 kom den kraftigare och bredare varianten Century Schoolbook, som
i första hand var avsedd som ett extra lättläst typsnitt i skolböcker.
Det har en öppen och kraftig form med liten kontrast och med ännu mer
markerade seriffer.
New Century Schoolbook
New Century Schoolbook är Linotypes bearbetning från 1982. Detär ännu
något bredare och kraftigare, med enklare teckenformer och lite mindre
kontrast. Det är denna variant som blivit så användbar som tidningstypsnitt,
främst för att dess öppna och robusta form gör det så läsbart i liten
grad.
Det är idag det näst mest använda tidningstypsnittet
i Sverige, och används i bl.a. Arbetet, Dagen, Folket,
Hallandsposten, Hälsinge-kuriren, Nya Norrland, Södermanlands
nyheter och Örebro-kuriren.
Under 1920-talet började man på Linotype i USA testa fram tidningssnitt,
som bättre skulle klara av den moderna trycktekniken. Man justerade den
engelska antikvan med kraftigare seriffer, kraftigare hårstreck som gav
mindre kontrast, samt större x-höjd (kortare staplar). Förebilden var
ett av 1800-talets clarendon-snitt, Ionic, som har en öppen och lugn teckenbild.
Clarendon
1925 presenterades Ionic No 5, som med sin utjämnade kontrast gav rätt
klumpiga tecken och en mörk satsbild. Framgången var stor och omedelbar,
inom ett år hade 2000 tidningar övergått till denna tekniskt anpassade
antikva.
Ionic No 5
Det vara första steget i en lång serie tekniska modifieringar, som tillsammans
går under namnet "Linotypes legibility group". Snart ville man
ha ett ljusare typsnitt med lägre x-höjd, som bättre klarade vissa papperssorter,
och 1929 såg Textype dagens ljus.
Texttype
Detta har varit en verklig klassiker i Sverige och används än i dag av
flera tidningar, såsom Hudiksvalls tidning, Norrbottens-kuriren, Piteå-tidningen,
Sydsvenska dagbladet och Värmlands folkblad.
Ett öppnare och mer kontrastrikt snitt behövdes, och Excelsior levererades
1931, vilket snart blev den internationellt sett mest populära av dessa
anpassningar. I Sverige används det i Ljusnan, Smålands-posten och Trollhättans
tidning.
Excelsior
Det mest framgångsrika legibility-snittet är troligen Corona, som släpptes
1941 och ännu 1980-talet var det mest använda i USA. Det har mer kondenserade
former för bättre ekonomi i smal tidningsspalt, och avviker lite i teckenformen
från de övriga tidningstypsnitten. Används i Sverige av Borås tidning.
Corona
På motsvarande sätt framställde sättningsföretaget
Intertype en lång serie specialanpassade tidningssnitt från
1935 och framåt.
Gemensamt för denna tradition är att tekniska modifieringar gjorts av
1800-talets standardtypsnitt, för att behålla läsbarhet och trycktålighet
under skiftande villkor. Däremot har estetiska aspekter inte spelat in.
Tidningstypsnitt ska inte förmedla någon speciell atmosfär, endast kunna
tryckas och läsas, har man tänkt. De teckenformer som använts har dock
1800-talets estetiska drag, som i våra ögon känns ordentligt omoderna.
De traditionella tidningstypsnitten har en vertikal betoning, som innebär
att ansvällningarna i rundningarna ligger vertikalt, att de vertikala
linjerna är kraftiga medan de horisontella är tunna. Övergången från rundning
till stapel är bara en tunn krökt linje. Även om tidningstypsnitten gjordes
kraftigare behöll de den vertikala betoningen. Sådana typsnitt ger i allmänhet
ett stelt och stereotypt intryckt och skapar en stolpig staketeffekt i
textspalten, vilket gör dem olämpliga som brödtypsnitt.
Bättre läsbarhet har typsnitt med så kallad diagonal betoning, där rundningarnas
ansvällningar ligger snett, vilket ger mer variation och större öppningar
i rundningarna. Detta särdrag härrör från att denna
typsnittsfamilj ursprungligen imiterade renässansens textade tecken.
Hos dessa typsnitt finns också en avsmalning av linjen i övergång från
rundning till stapel. Allt detta ger liv och rörelse i tecknen, och bidrar
till läsbarheten.
Diagonal betoning utmärker den så kallade renässansantikvan.
Hit hör våra vanliga boktypsnitt som Garamond och Sabon.
Dessa drag har på senare tid införlivats i vissa
tidningstypsnitt. Pionjär i det avseendet var dock Times New
Roman.
Medan Linotype i USA tekniskt modifierade de dåtida standardtypsnitten
mot kraftigare former, valde Monotype i England en esteticerande skärpning
av en renässansantikva, utan avseende på tidningstryckets tekniska krav.
När Stanley Morison skaffade sig uppdraget att ge ärevördiga The Times
en modernare typografisk dräkt, ville han undvika den monotoni som de
amerikanska tidningstypsnitten gav. Han valde som förebild Monotypes Plantin,
en bearbetning av ett boktypsnitt från 1600-talet.
Plantin
Men istället för att göra teckenformerna bredare och robustare, gav Morison
anvisningar till skärpning av seriffer och hårstreck, vilket resulterade
i känsliga detaljer och ökad kontrast. Större x-höjd med bevarad teckenbredd
gav en mer kondenserad teckenform. Resultatet blev Monotypes Times New
Roman, som började användas i The Times 1932. Efter ett år släpptes det
på marknaden, och blev snabbt populärt i bok- och tidskriftstryck, dock
inte i tidningstryck. (Det var ju ett omarbetat litterärt typsnitt.)
Times New Roman
Det är först med våra
dagars offsettryck och fotosättning som Times har fått
spridning som tidningstypsnitt. Men länge var det direkt olämpligt,
av samma skäl som den gamla engelska antikvan: seriffer och hårstreck
förstördes, de små ljusöppningarna slammade igen,
och de tunna matrisväggarna gick sönder.
Times New Roman
ger dessutom en ganska mörk satsbild och är inte särskilt
lättläst. Det har prisats främst för att det förenar
de klassiska boktypsnittens elegans med moderna krav på ekonomi.
(Ekonomi betyder i detta sammanhang att mycket text får plats på
en trycksida.)
Jämförelse mellan Times New Roman, gråtonad, och Times
Europa, Olympian och LinoLetter, konturtecknade. Notera skillnaderna i
linjevikt och teckenbredd, ljusöppningarnas storlek och seriffernas tjocklek.
Att vi idag tycker att Times är rätt tråkigt, beror nog mest på att det
använts alltför mycket, som ett modernt standardtypsnitt. Denna ställning
som standardtypsnitt har det nått genom att det levererades med 1970-talets
fotosättare och därefter med 1980- och 1990-talens skrivare och operativsystem.
Till saken hör dock att den Times New Roman du ser på bildskärmen har
mycket lite gemensamt med den Times New Roman som används i tryck. Om
du kör i Windows har typsnittet hämtat upp en hel del av Clarendon
och den amerikanska legibilty-traditonen, på Mac återges en försämrad
version av typsnittet så gott det går, med uselt resultat.
Men det är en annan historia. (Läs mer om Times
som skärmtypsnitt)
I Sverige övergick 1952 Svenska Dagbladet som första svenska tidning
till Times, där det användes, om än i omarbetad form, till juni 1997.
Nu har SvD ett modernt tidningsanpassat brödtypsnitt med namnet Poynter.
(Läs mer om Poynter)
Idag är Times det tveklöst dominerande brödtypsnittet
i svenska dagstidningar. Det används av bl.a. Aftonbladet,
Dala-Demokraten, Helsingborgs Dagblad, Jönköpings-Posten,
Nerikes Allehanda, Västerbottens-kuriren, Sala Allehanda och ett
tjugotal till.
Det är inte bara tidningstryckets tekniska begränsningar som motiverar
särskilt anpassade tidningstypsnitt. De grundläggande kraven på tidningstypsnittens
läsbarhet finns kvar idag, men elektronisk sättning och offsettryck ger
också utrymme för formmässiga krav, som svarar mot olika tidningars innehåll
och karaktär.
Typsnitt som inte är utpräglade tidningstypsnitt kan användas i dagstidingar
och moderna tidningstypsnitt kan finna användning i annat tryck.
Boktypsnitt i Uppsala
Photina
Ett tidigt exempel på ett sådant nytt grepp är Upsala Nya Tidning som
i flera år använt boktypsnittet Photina i brödtext, där det fungerar bra.
Samma boktypsnitt användes i rubriker till 1997, där det inte fungerade
alls.
Photina Bold
Numer har Upsala Nya Tidning en fet variant av Photina som rubrikstil,
som fungerar bättre, men inte bra. Denna typografi är ett av många
exempel på att man inte kan använda boktypsnitt som tidningstypsnitt,
så där hur som helst.
Variationer på temat
Från 1960-talet till våra dagar finner vi både nyskapelser och bearbetningar
inom den tradition som Times och Linotypes legibility-typsnitt bildat.
Numer tillåter man sig att hämta inspiration från äldre epoker och låter
formelement från olika traditioner blandas med nya, inom ramen för de
krav som ett tidningstypsnitt ställer: kraftiga, öppna tecken, oftast
med liten kontrast, markerade seriffer och avstämd balans mellan grundstreck
och ljusrum inom och mellan tecknen.
Resultatet är tydliga och lättlästa typsnitt, som har estetiska kvaliteter
och som kan ge olika karaktär åt tidningen. Här är ett urval.
Life
Life (1965) bygger vidare på Times, med vertikal betoning som i renässansantikvan.
Det har dock lite kraftigare seriffer och hårstreck och en bredare och
öppnare teckenform som lämpar det bättre som tidningstypsnitt.
Concorde
Till samma tradition hör Concorde (1968), men det är närmast en hybrid
mellan Times och Corona. I sitt allmänna intryck har Concord likheter
med Times, men det tar upp detaljer från legibility-snitten, vilket gör
det till ett lättläst och tåligt tidningstypsnitt.
Serifferna är kraftiga av den typ som används i traditionella tidningstypsnitt,
och betoningen är närmast horisontell. Bredare hårstreck och mindre kontrast
ger det ett lugnare och tydligare intryck. Det är nog så här Times New
Roman borde ha sett ut från början. Concorde används i Kristianstadsbladet.
Gazette
Gazette går i vissa avseenden tillbaks på Corona och den amerikanska
traditonen, men hämtar upp drag från boktypsnitt av transitionstyp. Det
har en helt vertikal betoning, runda och breda former, med hög x-höjd
och mycket liten kontrast.
Ett särdrag är de korta, knubbiga serifferna, som är ovanliga bland tidningstypsnitt,
eftersom de inte bidrar till att knyta samma tecknen. Gazette ger ett
mjukare och mer kultiverat intryck, men är inte lika tydligt och lättläst
som andra tidningstypsnitt. Används i Bohuslänningen, Gefle Dagblad, Göteborgs-Posten.
Nimrod
Nimrod (1980) kan sägas vara Monotypes svar på Concorde, en fusion mellan
Times och Corona – men skillnaderna är betydande. Nimrod återknyter
till legibility-traditionens vertikala betoning, men har kraftigare och
nästan horisontella seriffer. Teckenformen är smalhög med en mycket hög
x-höjd och skarp linjeföring som ger tydliga ljusrum.
Nimrod skapar tydliga ordbilder, som de långa serifferna binder samman
till rader, där ögat kan rusa fram som på räls. Det är uppskattat för
sina goda läsbarhet och används av bl.a. The Guardian och The Daily Telegraph
och i Sverige av Dagens nyheter, Länstidningen Östersund och Westmanlands
läns tidning.
Clarion
Monotypes Clarion från 1983 är en bearbetning av Nimrod i rikting tillbaks
mot Linotypes Corona och legibility-traditionen i fråga om detaljer.
Clarion har dock kraftigare hårstreck och större ljusrum,
och de långa och nästan horisontella serifferna knyter
samman tecknen till tydliga ordbilder, som gör det mycket lättläst
i små grader. Används i Blekinge läns tidning.
Monotypes nya tidningstypsnitt är kompetenta variationer av de
teman som den typhistoriska traditionen erbjuder, men representerar
inget nytänkande. Låt oss nu titta på några nya
grepp.
När Matthew Carter tecknade Olympian för Linotype 1970 var avsikten först
att fortsätta i legibilty-traditionen, men snart fann man det bättre att
pröva nya grepp.
Olympian
Olympian anknyter till renässansantikvan från 1500- och 1600-talen, med
dess diagonala betoning av rundningarna. Därmed kan öppningarna i runda
tecken göras större, utan att bokstavsbredden ökas, vilket ger ett öppnare
och ljusare typsnitt. Det har mycket hög x-höjd för att vinna ekonomi,
vilket känns lite omodernt idag.
Ett nytt grepp är de kraftiga, korta serifferna, som tillsammans med
kraftiga streck och öppna former ger ett mycket lättläst typsnitt även
i små grader. 1981 framställdes en reviderad version avpassad för allmänt
textbruk. Används i Hallands Nyheter.
Times Europe
Efter förfrågan från The Times, där man var trött på
bristerna i Times New Roman, framställde Walter Tracy på engelska Linotype
1972 ett typsnitt uteslutande avsett för tidningstryck i textgrad, Times-Europe.
Det är ett brett, robust och lättläst typsnitt som har mer gemensamt
med Corona än med Times, och överträffar båda. Liksom Olympian har det
diagonal betoning av ansvällningarna, men lägre x-höjd och ger ett mer
distinkt intryck. Till detta bidrar den mer kvadratiska formen och de
varierade serifferna: skålade toppseriffer och kraftigare fotseriffer.
Swift
Djärvt nytänkande finner vi hos Gerhard Unger i Swift från 1985.
Swift håller sig inom ramen för de grundläggande kraven på ett fungerande
tidningstypsnitt, men väljer nya stilgrepp, som gör Swift till ett uttrycksfullt
och färgstarkt tidningstypsnitt. Det är mycket effektivt i små grader,
men i större grader och som boktypsnitt kan det bli tröttsamt.
Jämfört med traditionella tidningstypsnitt har Swift större variation
mellan tjocka och tunna streck och större skärpa och uttrycksfullhet i
detaljer och linjeföring. Swift har en diagonal betoning av rundningarna,
men i andra delar har det en närmast horisontell betoning, såsom de kraftiga
kantiga serifferna och de omväxlande vida och snäva rundningarna, som
ansluter horisontellt mot staplarna.
Detta spel mellan diagonal och horisontell betoning ger Swift stora och
kraftigt formade ljusrum i bokstäverna och skapar fart och flyt över texten.
Utrymmet och formerna mellan bokstäverna är väl avvägda för att länka
ihop tecknen till ordbilder. Den horisontella betoningen och de kraftiga
serifferna ser till att ord och rader hålls ihop effektivt. Som komplement
finns feta och kondenserade vikter och en smäckrare variant för rubriker.
Swift är snarast tydligare än övriga tidningssnitt, men smeker inte ögat
som de teckenformer vi har vant oss vid. För nya tidningar som vill markera
sin existens, liksom för en kraftfull omdaning av en tidnings profil,
är Swift ett gott val. I flera tidnignar, bl.a. Metro och Nöjesguiden
och i tidskriften Forskning och Framsteg firar Swift triumfer i spalterna.
Linoletter
Linotype LinoLetter (1993) utgår från clarendonstilarna, men det är tydligt
att Times-Europe, Swift och Nimrod också passerat revy i Linotypes typsmedja.
Linoletter har vertikal betoning med kraftiga, nästan
horisontella seriffer, som på båda sidor koniskt böjer
sig inåt mot stammen, en detalj som mest syftar till att ge
LinoLetter särprägel.
Tecknen är kraftfullt tecknade, nästan som Swift, men öppnare
och med tydliga eftergifter åt traditionenen. Linjevikten är
kraftig och liksom x-höjden jämförbar med andra
tidningstypsnitt.
De breda serifferna knyter ihop tecknen till tydliga ordbilder. Kontrasten
mellan linjebredd och ljusrum inom och mellan tecknen ger god läsbarhet,
och skapar en harmonisk satsbild. Med sin robusta teckenform är Linotype
i första hand tänkt för dagstidningar, men fungerar utmärkt på finare
papper i veckotidningar, utan att se klumpigt eller tråkigt ut.
(Bild på Gulliver)
Gerard Ungers Gulliver (1995) är med sina små
seriffer och kvadratiska former inget typiskt tidningstypsnitt, men
har funnit användning i ett flertal tidningar på grund av
sin ekonomi. Stora inre ljusrum och hög x-höjd gör att
tecknen ser större ut än vad de verkligen är. I
kombination med kraftfulla och enkla teckenformer har Gulliver
mycket god läsbarhet även i små grader. Men det är inte ett
tidningstypsnitt och blir det inte. Tidningstypsnitt kräver
järnvägsräls.
© Text och illustrationer Stefan Lundhem
|
