Ordbok över typografiska termer som används på denna webbplats

Antikva

Typsnitt med seriffer och diagonal betoning av linjerna, som härrör från den imitation av av renässansens handskrivna tecken med bredpenna, som utmärkte de första tryckta stilarna. Vanligen brödtypsnitt.

Termen antikva härrör från att man under renässansen felaktigt ansåg sig återuppliva antikens teckenformer, till skillnad från medeltidens gotiska stilar. De traditionella antikvorna härrör från perioden 1450–1800. Vanliga exempel är Garamond och Times.

Inom gruppen Antikvor finns renässansantikva, transitionsantikva och nyantikva. Termen antikva används vanligen för att särskilja denna teckentyp från andra huvudgruppen såsom gotiska stilar, linjärer (sans-seriffer) och mekaner.

Baslinje

Den linje som tecknen konstruktionsmässigt vilar på. Ett H eller x står på linjen, rundade former som o eller e har en del av rundningen lite under baslinjen. Underhänget på p eller j ligger under baslinjen.

Betoning

Förtjockning av en del av en kurva. Antikvor, som Garajannon och Spartacus, har diagonal betoning, vilket innebär att förtjockningen eller ansvällningen ligger i den övre eller nedre delen av rundningen. Nyantikvor, som Primus, har ansvällningen mitt på kurvan, så kallad vertikal betoning.


Diagonal betoning


Vertikal betoning


Black

Engelska för vikt eller teckengrovlek kraftigare än Bold. På svenska motsvaras Bold av Fet och Black av Extrafet. I praktiken kan tjockleken variera mycket mellan olika typsnitt med samma viktangivelse.

Blytyp

Liten metallbit med tecknet i spegelvänd relief. Metallen var en blandning av bly, antimon och tenn. Metallbitarna göts i en gjutform, där en matris i mässing har tecknet i negativ form. Blytyper användes för handsättning, varvid de förvarades i en kast och sattes i en sätthake, som placerades i en form som bildade en handsatt trycksida. Typens bredd är styrande för teckenmellanrummen. I undantagsfall fanns typer med ligaturer och kernade tecken. Termen blytyp används ofta för att beteckna de äldre hantverksmässigt framställda typsnitten. (Se vidare Stilgjuteri)

Boktryck

Den äldre tryckmetod där tecken ligger infärgade och upphöjda, t.ex. som blytyper. Trycket sker genom att papper pressas mot den infärgade upphöjda ytan. Därmed trycktes de infärgade tecknen in i papperet som sög åt sig färgen, vilket gav upphov till en liten färgspridning runt teckenkonturen. Trycket eller teckenåtergivningen blev därmed mindre exakt än i modernt offsettryck, där tecknen snarare läggs på pappersytan. Boktryck är en så kallad högtrycks-teknik, som i olika former förekommer än idag.

Bold

Engelska för vikten Fet, som alltså är magrare än Black. Semi-bold är engelska för halvfet, som alltså är magrare än Bold eller Fet.

Bomb

• En fet punkt som används som markering i uppräkningar eller dekorativt skiljemärke. Engelska termen är Bullet. Bomb kan avse olika former av sådana utmärkningar, runda och fyrkantiga, fyllda eller ofyllda.

Book

En stilsort eller vikt avsedd för text i mindre grader i löpande text. Kan vara lite öppnare och ljusare än normal-stilen i ett typsnitt.

Brödtext

Den löpande texten i en bok eller tidning. Syftar på det typsnitt, stilsort och teckenstorlek som används i löpande text. Namnet har uppkommit av att det var den triviala  sättningen av sådana texter som typografer förtjänade sitt levebröd på, till skillnad från de mer kreativa uppdragen som omslag och rubriksättning.

Bullet

En fet punkt som används som markering i uppräkningar eller som dekorativt skiljemärke. Svenska termen är Bomb, men en bättre term vore nog »Markör«.

Dekorativer

Svensk beteckning på typsnitt som är utformade i avsikt att vara dekorativa och att användas i rubriker, skyltar, etiketter etc. (Den engelska termen är Display.) Dessa typsnitt är inte primärt är avsedda att vara läsbara utan att synas. Kombinerar element från olika typfamiljer och kan ha ovanliga och originella former, de kan vara ornamenterade eller ha andra dekorativa former. Krabat och Spartacus Anfang är sådana typsnitt.

Diamant

I äldre typografi var Diamant en liten teckengrad, 4 pt. Numer avses en typ av bomb som är fyrkantig och ställd på högkant.

Displaytypsnitt

Beteckning på typsnitt som är utformade i avsikt att vara dekorativa och användas i rubriker, skyltar, etiketter etc. De är inte primärt är avsedda att vara läsbara utan att synas. De kan kombinera element från olika typfamiljer och kan ha ovanliga och originella former, de vara ornamenterade eller ha andra dekorativa former. Krabat och Spartacus Anfang är sådana typsnitt.

Displaytypsnitt kan också vara vanliga typsnitt som anpassats för att vara vackra i stora teckenstorlekar, för att användas för rubriker. Exempel på sådana typsnitt är Garajannon Regular och Spartacus Display.

Divis

Bindestreck, som används i avstavningar och ord-sammansättningar, samt för att markera utlämnade ordleder, t.ex. halv- och helfet. Divisen är i allmänhet en fjärdedels fyrkant bred. Ordet kommer av dividere, dela.

Egyptienne

Äldre namn för typsnittsfamiljen Mekaner eller Slab-serif. Benämningen kommer av att dessa typsnitt började bli populära i början på 1800-talet, när Napoleons fälttåg i Egypten hade gjort detta land spännande och populärt. Utmärkande är mycket kraftiga rätvinkliga seriffer som ansluter vinkelrätt eller med liten avrundning, samt grova linjer med liten eller ingen kontrast mellan grundstreck och hårstreck. Clarendon-stilarna efterliknar dock antikvan och har större variation och mjukhet i teckenformerna.

Fet

Vikt eller linjegrovlek på typsnitt med tjockare linjer än Regular eller Normal och Halvfet, och magrare eller tunnare linjer än Extrafet. Engelska termen är Bold, respektive SemiBold och Black.

Font

Engelsk term som felaktigt används som liktydig med typsnitt. Font avser egentligen en teckenuppsättning av ett typsnitt i viss storlek, vikt eller stilsort, som laddas i en fotosättare eller dator för ett visst jobb. Om man installerar Garajannon Medium från en diskett så installerar man alltså en font, medan Garajannon är ett typsnitt och Garajannon Medium är en stilsort.

På sätt och viss är ett datortypsnitt också en font, med den skillnaden att man nu faktiskt laddar ned alla teckenstorlekar, alltså hela typsnittet eller i alla fall en hel typsort. Därmed har termerna kommit att sammanfalla och allmän förvirring uppstått.

Poängen med »font« är just att det syftar på ett urval, som bildar en fysisk enhet som kan laddas in för att användas på en dator. I den bemärkelsen är ordet användbart, men det kan inte ersättas med termen typsort eller stilvariant, som syftar på t.ex. fet eller kursiv variant.

En font kan bestå av en typsort, men behöver det inte. Fonten kan vara en sammanställning av olika slags tecken som i Expert-fonterna. Den kan även vara en sammanställning av olika typsorter och t.o.m. tecken från olika typsnitt. Lika fullt är den en font, i den bemärkelsen att den kan få ett eget namn, installeras på datorn och användas som en stil för skrift och tryckning. (Om nu någon förstår vad jag tror att jag säger, som sir Oliver B. Bumble sa i Gentlemannaklubben. Mer info om Bumble)

Fraktur

Gotiskt typsnitt  som utvecklades under 1500-talet, som en modernisering av den medeltida Texturan. Det utmärks av kombination av räta och rundade kraftiga linjer, med brott i linjeföringen vid övergång mellan vertikala och horisontella streck, därav namnet. 

FyrisFonts fraktur är lite öppnare och lättare än det typsnitt som användes under 1600-talet och ligger närmare den fraktur som användes i brödtext under 1700-talet i Sverige.  (Se Fyris Fraktur)

Frakturen var standardtypsnittet i svenskt tryck från 1600-talet till 1800-talets början. I böcker riktade till den breda allmänheten, såsom katekesen och Bibeln, användes det in på 1900-talet. I Tyskland var det först efter andra världskriget som antikvan blev dominerande som typsnitt. (Läs mer om Frakturen)

Fyrkant

Typografisk måttenhet som motsvarar kvadraten på ett typsnitts grad, teckenstorlek. I vissa typsnitt motsvaras det av bredden på versala M, varför det på engelska kallas em-space. Mått anges som hela eller delar av fyrkanten: helfyrkant, halvfyrkant, kvartsfyrkant. På engelska kallas halvfyrkant för en-space.  Måttet spatie är en tredjedels fyrkant (eng. thin-space).

Färg

När man talar om färg avseende en textyta avser man helhetsintrycket, om den är mörk eller ljus, skarp eller gråblaskig. Detta intryck beror på typsnittets karaktär, textens radavstånd och satsbredd.

Garalder

Ett dumt svenskt namn på typfamilj som vanligen betecknas renässansantikva och som omfattar de venetianska och franska typsnitten från 1400- och 1500-talen. Namnet är en sammansättning av Garamond och Aldus, används inte av någon egentligen. Men det svarar mot en historisk typsnittsfamilj. (Se Renässansantikva)

Gemena

Detta är den korrekta benämnen på »små« bokstäver och siffror. De skiljer sig från versaler genom att de har varierande höjd, med uppstaplar och nedstaplar under baslinjen. Genom denna variation är de lättare att läsa än versalerna. 

Gemena siffror

De ursprungliga siffrorna var gemena, med varierande teckenhöjd. I samband med den franska revolutionen började man använda versala siffror i alla sammanhang. Idag ger gemena siffror ett lite elegantare intryck än versala.

Grad

Typografisk term för teckenstorlek. 

Grafiker

Generell term för person som arbetar med formgivning, typografi, produktion eller tryck, inom pappersburen (tryckt) publicering.

Grafisk formgivning

Den konstnärliga uformningen (design) av tryckta eller elektroniska publikationer, till skillnad från den typografiska utformningen som avser textens läsbarhet och visuella intryck. Oftast omfattas båda dessa aspekter av termen grafisk formgivning.

Grundstreck

De breda strecken eller linjerna i ett typsnitt, till exempel staplarna. Tunnare linjer kallas hårstreck.

H-höjd

Ett typsnitts högsta höjd, som vanligen är den högsta punkten på gemena h. Denna höjd är vanligen högre än versalernas höjd.

Halvfet

Typsnittsvikt mellan Normal och Fet. På engelska semi-bold.

Halvfyrkant

Se Fyrkant

Hint

Teknik för att anpassa ett teckens kontur, bredd eller teckenmellanrum till exponering på lågupplöst medium som bildskärm. Utvecklades urpsrunglingen av Adobe som en generell teknik för anpassning av deras Type1-typsnitt i små grader till laserskrivare på 300 dpi.

Har därefter utvecklats av Monotype för individuell anpassning av enskilda tecken i TrueType-typsnitt till bildskärm och skrivare. Utmärkta exempel på kvalificerad hintning är Monotypes Verdana och Georgia. (Läs mer i artikel om hintning)

Italic

Engelska för kursiv stil, som är en lutad hanskriftsliknande stil. Riktiga kursiver har andra teckenformer än den raka stilen, t.ex. gemena a. Namnet kommer av att denna stil utvecklades och användes i handskrift och tryck i renässansens Italien. Den var populär i böcker eftersom den var smal och ekonomisk.

Först mot 1500-talets mitt började den användas som komplement till den raka stilen. I början kopplade man ihop rak och kursiv stil som utvecklats var för sig, men från 1600-talet utvecklade man kursiver som var anpassade som komplement till den raka stilen.

Kapitäl

Versala tecken som har gemenernas x-höjd. På engelska »small caps«. De är lite bredare, kraftigare och knubbigare än versalerna, med gemenernas linjevikt, för att passa ihop med gemena tecken i text. Kapitäler används som utmärkning i litteraturlistor, i kolumntitlar, på visitkort och i ingress i texter, där några ord kan vara i kapitäler.

Falska kapitäler är versaler som helt enkelt förminskats. Därmed blir de för magra och för smala för att passa ihop med gemenerna, och kontrasterar lite löjligt mot versalerna. Falska kapitäler kan man stöta på i de finaste familjer, såsom departementens mässingsskyltar från senare tid. Äkta vara ska det vara.

Kapitäler finns sedan länge som särskilda fonter till många antikvor som används i boktext. De ingår numer i OpenType-fonter och nås via funktioner i InDesign.

Kerning

Individuell tillriktning mellan två tecken, minskning eller ökning av teckenmellanrummen. Ursprungligen innebar kerning att vissa teckenpar dras samman mer än som är normalt i typsnittet. Det föranleds av att vissa teckenkombinationer ger mer luft mellan tecknen är normalt. Typexempel är »A« mot »V«,  och »V« och»T« mot »a«, »c«,» d«,» e« m. fl. låga rundade former. Även kombinationer med »K« och »k« fordrar kerning mot låga rundade former, som »e« och »o«. 

Under blytryckets tid, från 1450-talet till 1970-talet, kernades inte tecknen, annat än i undantagsfall. I sådana fall filade man typerna för att de skulle passa ihop eller så skapade man särskilda typer med sammansatta kerningpar. Det var särskilt vanligt i typografins barndom, när Gutenberg och Jenson gjorde massvis med ligaturer och kerningtyper för att imitera handskriften.

Med fotosättningsmaskiner och den digitala tekniken från 1970-talet blev det möjligt att optiskt anpassa teckenmellanrummen mellan enskilda tecken, och kerning blev plötsligt omistlig. Då blev minustillriktning, tät sättning av tecknen, ett mode. Herb Lubalin gjorde typkonst av det. Då blev också skapandet av kerningtabeller en liten industri och ju fler tusentals kerningpar ett typsnitt hade, desto bättre ansågs det vara. Den tiden är förbi. Ett välgjort typsnitt behöver inte mer än flera hundra kerningpar. Men kerningpar är och förblir viktigt; det kan vara en faktor som gör att ett typsnitt verkligen fungerar och säljer. Indigo Antiqua är ett bra exempel på detta. (Se Johan Ströms site och Indigo Antiqua.)

Kursiv

Den svenska termen för Italic. Se Italic.

Kvartsfyrkant

Se Fyrkant

Kägel

Typografisk term för radavstånd, avståndet mellan radernas baslinjer. Liksom de flesta typografiska facktermer kommer den från tyska språket, eftersom svensk typografi och tryckteknik varit tysk-inspirerad från 1400-talet till 1950-talet. Den tyska termen är »kegel«. Egentligen avses trycktypens höjd, vilket oftast blev detsamma som radavståndet.

Kött

Området utanför själva tecknet, eller gravyren,  på en blytyp. Köttet bildar därmed luften eller den vita ytan omkring det tryckta tecknet.

Linjär

Svensk term för sans-serif och grotesk.

Ljusöppning

De öppna delarna inom ett tecken, där papperet lyser igenom, till exempel det vita hålrummet i ett »o« eller hålrummen i ett »e«. Bygger på tanken att ett tecken bildar ett mörkt avtryck på en ljus yta.

Luft

Den otryckta ytan, där papperet lyser igenom,  inom tecken, mellan tecken och mellan rader.

Matris

Term från blytryckets tid, (av latinets »matrix«, livmoder). Den mässingstav som placerades i gjutformen, och där gjutmassan bildade blytypen. Matrisen skapades genom att patrisen slogs ned i den. Patrisen är en stålstav där tecknet mejslats ut i ena ändan. (Se vidare Stilgjuteri) Inom webbtypografi syftar bildskärmens matris på bildskärmens rutmönster av pixlar eller bildpunkter.

Mekaner

Ett svenskt namn för typsnitt som i grunden är linjärer, men  med mycket kraftiga fyrkantiga seriffer. Ett annan namn är Egyptienne, det engelska namnet är slab-serif. Förekommer i två grundformer, den egentliga mekanen och Caledonian. Ett bra exempel på den egentliga mekanen är Rockwell. Caledonian har de kraftiga serifferna, men har teckenformer som är mer varierade och som mest liknar en mycket fet antikva. Ett bra exempel är Adobe Caledonian. (Se vidare Egyptienne.)

Minus

Ett streck som är lite längre än divis (bindestreck) och lite kortare än understrykning. Minus ska vara en halv fyrkants bredd. Det används i modern typografi som tankstreck, som »pratminus« vid inledning till anföranden, och i sammansättningar som »från–till«. På Mac får man fram den med alt-divis, och på PC med alt-0150. 

Moderner

Ett engelsk-inspirerat namn för den svenska termen nyantikva, som är en kortform för Nyklassicistisk antikva, som avser Didots och Bodonis typsnitt och bearbetningen av dem under 1800-talet. (Läs mer om nyantikvan.)

MultipleMaster

PostScript-typsnitt som har två eller flera teckenkonturer för ett och samma tecken. Ett vanligt typsnitt har en teckenkontur, som kan förstoras och förminskas.

I vanliga typsnitt finns det ett typsnitt med en kontur för mager, ett annat med kontur för medium och ett annat med kontur med formen för fet.

MultipleMaster-typsnitt har en teckenkontur för mager och en för fet stil i samma typsnitt. Medium skapas som en mellanform mellan mager och fet. Poängen är att valfria vikter kan skapas på hela skalan.

MultipleMaster-typsnitt kan ha olika typer av axlar. Ovan har jag nämnt viktaxeln.

Den främsta poängen med MultipleMaster är dock den optiska axeln, där man kan ta fram formanpassningar för olika teckenstorlekar.

Under blytiden (1450–1970) skapades olika skärningar för olika grader, men den finessen försvann med fotosättnings-epokens första decennium. Därefter tvingades man använda en och samma stil för text, för rubriker och för mikrotexter.

Adobe och PostScript-typsnitten fortplantade förfallet till desktop-publishing, men i takt med att typografisk kultur blev allmängods ställdes under 1990-talets första år högre krav på typsnitten.

MultipleMaster återställer ordningen. Med den optiska axeln kan man ta fram fonter som är formmässigt anpassade till olika teckenstorlekar – från mikrotext i mycket små grader, till rubrikskärningar i stora teckenstorlekar, i ett och samma typsnitt. Men det finns begränsningar.

Andra axlar är teckenbredd, som gör att man får fram kondenserade eller expanderade stilsorter, i valfri bredd.

Man kan också ha en fri formaxel, där teckenformer och seriffer kan ändras, så att man till och med kan göra mellanformer mellan Times och Helvetica.

(Läs mer i artiklarna  MultipleMaster och Jenson, och texten vid typsnitten Garajannon MM, Spartacus MM och Heltime.)

Nyklassicistisk antikva

Kallas också nyantikva, på engelska "Modern". Typsnitt av typen Bodoni och Didot. De tillkom vid tiden från sekelskiftet 1700–1800, från 1780-talet till 1820-talet. Under denna revolutionära moderniseringstid ville man frigöra sig från den gamla hantverkstraditionens typsnitt och skapa "rationella" typsnitt, grundade på »bildning och förnuft«.

Dessa typsnitt har en förenklad geometrisk form och mycket stor kontrast mellan grundstreck och hårstreck. Den geometriska formen bygger på ovalen och räta linjer, som om de vore konstruerade med passare och linjal.

Tecknen får därmed en vertikal betoning, som gör dem svårlästa i längre texter och som kräver stort radavstånd. (Bodonis berömmelse vilar helt på omslagen/titelsidorna, brödtexten är rent hopplös.)

Kontrasten mellan tunna och tjocka streck började med Baskervilles typer, men drevs i nyantikvan in absurdum, som i en typteknologisk tävling. Sina brister till trots blev nyantikvan otroligt populär och dominerade all typografi på 1800-talet, främst genom dess omarbetning till den så kallade Engelska antikvan. (Läs mera i artikeln om Primus och Tidningstypsnitt)

Offsettryck

Tryckteknik där man använder plåtar för varje färg som förekommer i text och bild. Med PMS-färger används det antal plåtar som färgerna kräver,, i andra fall används fyra plåtar i CMYK-skalan, där färgerna anges i de procentsatser av Cyan, Magenta, Gul och Svart (fyrfärgsrtyck).

Överföring på papperet sker via en gummiduk, där både det som ska tryckas och den vita ytan finns på samma nivå, till skillnad från högtryckstekniken (boktryck).

Det är genom att plåten gjort de tryckbara delarna färgmottagliga som "avsättningen" (offset) sker på duken och därefter på papperet, medan övriga delar av plåten är vattenmottagliga och stöter bort färgen.

Till skillnad från boktrycket pressas inte tecknen in i papperet, utan läggs på ytan av det. Därmed uppstår en störra skärpa i typbildernas återgivning, på gott och ont.

Ornament

Utsmyckningar av sidan, med hjälp av linjer eller små bilder. Till de klassiska ornamenten hör liljan, vinlövet och snäckan.

Ornament var obligatoriska i trycket till 1900-talet. Ornamentt har förekommit sedan bokens födelse, men det var främst Fournier som vid 1700-talets mitt utvecklade ornamenten till trycktyper, som sedan kopierades av Bodoni – varefter Bodoni i den franska revolutionens anda minimerade dem till dubbelstreckade linjer. Efter "Den Nya Typografin", i Bauhaus anda på 1920-talet, har ornament dessvärre försvunnit från typografin.

Klassisk ornamentik avser att skapa känsla och sammanhang på den tryckta sidan, en känsla av att tillhöra en kultiverad civilisation med rötterna i den romerska kulturen. Idag har ornamenten, t.ex. Wingdings, främst hämtats från serietidningarnas värld.

(Se några av Fourniers klassiska ornament i FyrisFonts Fournament)

Pixel

Bildpunkt på bildskärmen. Den minsta enheten på bildskärmen. Termen kommer från "picture element". I svart-vita bilder är pixeln antingen på (svart) eller av (vit), i gråskalebiler har den svarta färgen 256 toner från vitt till svart.

Bildskärmen arbetar med en annan färgskala än trycket, nämligen RGB, alltså Rött-Grönt-Blått, en svensk patenterad uppfinning. I färgåtergivning har varje pixel 256 toner av Rött-Grönt-Blått, förutom svart och vitt. Endast några få av dessa färgsammansättningar kan återges i tryck.

Pixelbaserade bilder består av bildpunkter som var och en är definierad i färg i toner av Rött-Grönt-Blått, som bitar i en mosaik. Därför kan sådana bilder inte förstoras med bevarad kvalitet, ty då krävs ytterligre »mosaikbitar«, som datorn inte har information om och därför förstorar de bitar som finns.

Vektorbaserade bilder består av matematiska instruktioner till datorn hur den ska rita en bild på bästa sätt med avseende på datorns och skrivarens kapacitet – sådana bilder kan förstoras, förminskas, skevas och fritt bearbetas så långt matematiken räcker, eftersom de inte har information om varje enskild bildpunkt; de har information om hur exponeringsenheten ska användas för att återge den matematiskt definierade informationen.

Postscript

Ett sidbeskrivnings-språk, programspråk, som med matematiska instruktioner beskriver den formgivna sidans utseende.

Utvecklades av Adobe 1984 och användes ursprungligen på laserskrivare som har en PostScript-tolk (RasterImage Processor, RIP), som är licensierad från Adobe. Genom att Linotype i slutet av 1980-talet licensierade denna PostrScript RIP till sina fotosättare lades grunden till modern fotosats och tryck.

En av de stora poängerna med PostScript är att det är snabbt och ekonomiskt, genom att det endast transporterar matematiska instruktioner, som tas om hand av datorn och skrivaren.

Denna typ av grafik kan storleksförändras och ändras på många olika sätt, utan att förlora i kvalitet, genom att instruktionerna räknas om matematiskt och skickas till datorn eller skrivaren, som utför dem efter förmåga.

PostScript används i bildprogram som skapar vektorgrafik, såsom Illustrator och Flash. (Illustrator var ursprungligen en grafisk editor för programmering av PostScript.) Adobe Acrobat och pdf-filer arbetar med PostScript.

Type1-typsnitt har tecken i PostScript, medan TrueType har ett liknande vektorbaserat språk, som har större företräden i fråga om bildskärmstypografi. (Se TrueType)

Punkt

Den minsta typografiska måttenheten. Uppfanns av Fournier, utvecklades av Didot.

Didotsystemets grundenhet är cicero som har 12 didotpunkter, där varje punkt har storleken 0,376 mm. Detta system har traditionellt varit dominerande inom den grafiska branschen.

I England och USA har man använt pica-systemet, där en en pica är 12 pica-punkter och varje punkt är 0, 352 mm.

Med desktop-publishing och datorbaserad typografi har pica-punkten slagit igenom som standard även i Europa.

På webben tenderar teckenstorlek angiven i pixlar att bli en ny standard inom CSS. Det är revolution, utan kulturkonflikt och utan våld.

Radavstånd

Avståndet mellan radernas baslinjer. En äldre typografisk term är »kägel«. Ofta uppnår män bättre läsbarhet och ekonomi genom att i tryck använda lite mindre teckenstorlek och större radavstånd än datorprogrammens standardinställning 20 % större radavstånd än teckenstorlek.

Radfall

Variationer i radlängden i vänsterställd text och mellan rubriker och texten.

Renässansantikva

Den klassiska teckenfamilj som använts i boktryck från 1400-talet till 1800-talet och på 1900-talet. Avser egentligen typsnitt från Venedig under 14-talets slut och 1500-talets franska typsnitt, men kan också utsträckas att omfatta 1600-och 1700-talets typsnitt, fram till Baskerville på 1700-talets mitt. Till denna grupp hör alltså Bembo, Garamond, Sabon, Times m.fl.

Tecknen utmärks av diagonal betoning, alltså diagonala ansvällningar i rundningarna. Typsnitten har relativt liten kontrast, alltså liten skillnad i tjocklek mellan grundstreck och hårstreck. Serifferna har en avrundad anslutning och uppstaplarnas toppseriffer är vanligen snedställda.

Teckenformerna hämtar inspiration från 1400-talets renässanshandstilar, som var förebild för våra moderna boktypsnitt. De handskrivna tecknens egenskaper uppstod genom att man skrev med bred pennspets. Dessa egenskaper imiterades i det första trycket in i absurdum, men under 1500-talet fick tryckbokstäverna sin egen identitet.

Rubrikstil

Typsnitt eller variant av ett typsnitt som särskilt utformats för rubriker. Rubrikskärningar av antikvor är elegantare, smalare och tunnare än brödtext-skärningar, eftersom de ska visas i större grader, från 36 till 72 punkter, och inte bara läses som text utan också betraktas som bilder, som ska ha särskilda estetiska kvaliteter.

Sans-serif

Den engelska termen för typsnitt utan seriffer, t.ex. Gill Sans. Utvecklades under 1800-talets början, troligen inspirerade av handmålade skyltar. Men sådan teckenformer fanns redan under den romerska tiden, som inspirerade bl.a. Edward Johnston i hans nydanande Railway Type. Andra namn är grotesk, eftersom de ansågs vara så fula, och linjär, eftersom de i princip har jämnbreda streck. (Se artikel om Railway Type)

Sats

Term som inom blysättning avser den typsatta ytan, som har satts genom att sättaren i en sätthake med satsytans bredd lagt in blytyper i rader som åtskiljs av regletter. Kort sagt resultatet av sättarens jobb med en sida, eller den tryckta sidan.

Satsyta

Den del av en sida, tryckt eller webbsida, som upptas av text och bild. Resten av sidan är marginaler. (Läs mer om satsyta)

SemiBold

Det engelska termen för halvfet vikt, alltså en mellanform mellan Normal och Bold, på svenska Mager och Fet.

Seriff

Små vertikala eller horisontella streck som sticker ut från tecknens linjeslut. Kallas också klackar eller schatteringar. Förekommer hos alla antikvor och nyantikvor. Mekaner eller egyptienner har kraftiga seriffer av ungefär samma tjocklek som grundstrecken. Seriffer härrör från den romerska versalskriften som höggs in i monument, varvid den huggna linjen avslutades med små tvärställda mejselhugg.

Skript

Ett typsnitt som återger handstil, t.ex. FyrisFonts Beckhem Gothic. Det kan vara klassiska handstilar, som renässansens verkliga handstilar, eller 1600-talets slängiga stilar som har sitt ursprung i kopparsticken, eller moderna handskrifter som ofta återger kalligrafers mer eller mindre personliga handstilar.

Släng

En utdragen oftast krökt linje i ett skript-tecken, oftast versalt tecken, som beskriver en böjd linje eller slinga, som går utöver själva teckenformen.

Spatie

Det minsta fasta mellanrummet i en sats, på engelksa »thin-space«. I blysättning var det en liten blybit som stacks in mellan ord eller i slutet av raden. Spatie omfattar numer en tredjedels fyrkant.

Spis

Del av trycktypen som hör till köttet, alltså området runt själva tecknet, och som inte ska färgas på en trycktyp, men som skadats och krupit upp till själva tecknets nivå och ger avtryck på papperet.

Stil

En generell och luddig term som oftast används som förkortning av stilsort eller stilvariant, men kan också avse typsnitt eller trycktyper.

Stilgjuteri

Företag som gjuter typer för blysättning. Ofta kombinerade stilgjuterierna hela processen från formgivning till gjutning av blytyper. Stilgjuterierna var i äldre tid knutna till boktryckerier. Från 1500-talets mitt kunde de etableras som självständiga företag, först ut var Claude Garamond.

Under 1700- och 1800-talen differentierades verksamheten, så att vissa stilgjuterier framställde egna typsnitt, medan andra enbart göt andras typsnitt.

Med sättmaskinernas tillkomst på 1800-talets slut, främst Linotype och Monotype, reducerades successivt antalet självständiga stilgjuterier. Sättmaskinstillverkarna behövde typsnitt till sina maskiner och köpte upp stilgjuterier och deras typsnitt.

Med tillkomsten av desktop-publishing tillväxte åter antalet självständiga digitala »stilgjuterier« eller fontföretag under 1990-talet.

Framställningen av blytyper innebar fyra steg.

1) Formgivningen av ett typsnitt, alltså teckning på papper av alla tecken i ett typsnitt, konsekvent utformade enligt vissa estetiska principer.

2) Skärning av en »patris«, »puns« eller »stämpel« (fadern eller hanen) i form av en stålstav, där teckenbilden i relief mejslades och filades fram i ena änden av stålstaven. 

3) Stämpeln slogs ned i en matris (modern, av latinets matrix = livmoder), som var en mjukare kopparstav, med den bredd som tecknet skulle uppta – alltså olika stämplar och olika matriser för varje teckenstorlek. Där  bildade stämpeln ett avtryck, som var den form där trycktypen skulle födas – men först putsades och justerades  matrisen.

4) Matrisen placerades därefter i en gjutform, som fylldes med en blandning av bly, antimon och tenn, varefter man fick fram den trycktyp (barnet, om man ska fortsätta liknelsen), som boktryckaren kunde använda.

Patrisen kunde användas för att framställa många matriser, som kunde säljas till stilgjuterier, som med dem kunde framställa många blytyper, som kunde säljas till tryckerier. Ett typsnitt kunde därmed få en ganska vid spridning.

Trots den omständliga och tidskrävande tekniken var det inte alls ovanligt att man skar nya typer för utgivningen av en enstaka bok, för att passa bokens karaktär och format – och boktryckets kostnader och tidens anda. Därmed förändrades typsnitten med små justeringar fram till 1700-talets slut, då den franska revolutionen satte en ny standard för typsnittens utseende.

Stilsort

En generell term för varianter av ett typsnitt, såsom kursiv, kapitäl, olika vikter som fet och black, olika bredder som kondenserad och expanderad.

Stämpel

En stålstav där teckenbilden i relief mejslades och filades fram i ena änden. Andra namn är »patris« och»puns«. (Se vidare Stilgjuteri)

Tankstreck

Ett streck som används för att ange inskjuten sats eller annat avbrott i texten. Förr användes ett helfyrkants streck som tankstreck, utan mellanrum mellan orden – nu används minus på halv fyrkants bredd även för tankstreck, med ett litet mellanrum mellan orden. På PC får du fram minus med alt-0150.

Teckendelar

Namn på teckendelar är värdefullt att behärska för att kommunicera om typsnittens detaljer. De anger typsnittens anatomi, som man måste känna till för att bedöma olika typsnitts karaktär och användbarhet.

Teckendelar

 

Linjer

 

Teckenmellanrum

Avståndet mellan tecknen i ett ord. Bestäms av typsnittets inbyggda egenskaper, men justeras genom tillriktning av ord. (Se Tillriktning)

Teckensnitt

Onödig och missvisande modernisering av termen »typsnitt«, med anledning av att vi numer inte använder trycktyper av bly utan digitala teckenbilder. Termen »teckensnitt« fastställdes av SIS på 1970-talet.

Termen »typ« är fortfarande central och omistlig i det slag av teckenhantering det här är fråga om, nämligen tryckning, boktrycksteknik kallades det förr. I ordets grundläggande bemärkelse (av grekiska typos) handlar det fortfarande om typer, alltså i bemärkelsen urbilder, förebilder, som används för att ge en avbild, ett avtryck på papper eller annat medium.

Liksom trycktyperna är de digitala tecknen flyttbara för att kombineras till ord och användas om och om igen för att skapa teckenbilder, som blir läsbar text i tryck. Typsnittens tecken är inte desamma som de trycka bokstavsbilder som läses, utan ett medel att skapa dessa bilder, deras förebilder. Ordet typ anger detta förhållande och det är detsamma i blytypsnitt och digitala typsnitt.

Häri skiljer sig typsnitt från textade, målade eller huggna bokstäver: de är flyttbara förebilder som ger avtryck. Vi skiljer på typografi och kalligrafi. Från ordet »typ« och kopplingen till tryckteknik härrör alla »typ«-termer, som typograf, typtecknare och typsnitt. Ändrar man leden typ i en av dessa termer bör man egentligen ändra det i alla, men turligt nog var SIS inkonsekvent härvidllag.

Termen »tecken« är både för vid och för snäv för att ringa in vad som avses. I typografiska sammanhang stod tecken för astronomiska, kemiska och andra tecken, som inte var bokstäver eller siffror. I den allmänna bemärkelsen »tecken«, som en figur med viss avsedd innebörd, omfattas inte bara typsnitt, utan alla slags bokstäver och dessutom gröna gubbar vid övergångsställen och det kristna korset i kyrkan. Teckensnitt säger både för lite och för mycket, och egentligen säger det ingenting alls.

Om man måste ändra ordet typsnitt skulle det väl ligga närmast till hands att ändra ledet »snitt« eftersom digitala tecken inte är skurna i trä eller stål, utan tecknade på en dator. Men den ändringen behövs alltså inte. Ett fullgott skäl att använda ordet typsnitt är att det är vedertaget och alla vet vad som avses. Behöver man skilja ut digitala tecken från blytecken använder vi i dagligt tal just blytypsnitt och digitala typsnitt.

Termen »teckensnitt« används i programvara, för att följa SIS standard, men »typsnitt« är den term som ännu används av grafiker och typografer, så SIS standard har inte slagit igenom och kommer förhoppningsvis inte att göra det heller.

Teckenstorlek

Teckenstorleken (äldre term är grad) har sedan 1700-talets slut angivits i punkter, didot-punkter som anges som delar av cicero = 12 pt. I England och USA har måttenheten varit pica-punkter, som genom den datorbaserade typografin också blivit standard i Europa. Teckenstorleken kan också anges i millimeter, och på webben i pixlar. (Se Punkt)

Storleksangivelsen i punkter är dock inte något absolut mått. Tecknets faktiska storlek beror på hur stort tecknets har gjorts i sin grundform när det skapades. Georgia är således större än Times i samma teckenstorlek. Storlek angiven i millimeter och pixlar ger dock absoluta mått. Hur stort tecknet faktiskt blir är dock även här beroende av hur tecknet har tecknats och placerats i fyrkanten. Kort sagt måste teckenstorlek bedömas utifrån varje typsnitt.

I tryck uppnår man oftast bättre läsbarhet med ganska liten teckenstorlek och väl tilltaget radavstånd. (Se Pekpinnar 1) På webben och andra elektroniska medier gäller fortfarande radavståndets betydelse, men teckenstorleken måste vara avsevärt större.

Teckenuppsättning

De olika tecken och symboler som ingår i ett typsnitt, gemena och versala tecken, internationella diakritiska tecken, siffror, skiljetecken, matematiska tecken och symboler som @.

Tillriktning

Avståndet mellan tecknen i orden och mellan orden på raden. Vid spärrning görs teckenmellanrummen större än normalt, vid knipning görs teckenmellanrummen generellt mindre än normalt. Vid kerning justeras teckenmellanrummet endast mellan enskilda teckenpar som krockar i avstånd, t.ex. To, Av, ko, i syfte att göra teckenmellanrummet optiskt sett normalt.

Transitionsantikva

Typsnitt som stilmässigt ligger mellan den traditionella antikvan (t.ex. Garamond) och nyantikvan (t.ex. Bodoni), vanligtvis 1700-talstypsnitt med Baskerville som främsta exempel. Har bredare teckenformer, större kontrast mellan grundstreck och hårstreck och tunnare grundstreck i jämförelse med renässansantikvan, men saknar de skarpa vinkelräta anslutningar, de extremt tunna grundstrecken och geometriska formerna hos nyantikvan. Serifferna är längre och skarpare än hos renässansantikvan, men diagonala och inte horisontella som hos nyantikvan. I själva verket var Baskerville revolutionerande under sin tid och förebilden för nyantikvan, som drog typsnittets innovationer in absurdum. (Läs mer om Baskerville, kolla Primus)

TrueType-typsnitt

Typsnittsteknik utvecklad av Apple och Microsoft för att slippa betala licenspengar till Adobe för Type1-typsnitt. Tecknen är teckenkonturer konstruerade av vektorer av ett annat (och enklare) slag än PostScript.

TrueType-typsnitten är i första hand utvecklade för kontorsvärlden, för utskrift på laserskrivare och exponering på bildskärm, men kan också användas för tryck. TrueType-typsnitten behöver inga skärmfonter, utan teckenkonturen återges på bildskärmen via en RIP som finns i datorns operativsystem.

Microsofts TrueType-typsnitt har utrustats med en mycket avancerad hintning, knuten till varje tecken och anpassad för olika teckenstorlekar och olika problem som som kan uppstå, för att anpassa teckenformen till bildskärm och skrivare.

Apple har endast hintning för utskrift på lågupplösta skrivare. Därför är typsnitt mer lättlästa på bildskärm på PC än på Mac. (Läs mer om hintning)

Typ

Se Blytyp

Typ1-typsnitt

PostScript-typsnitt enligt en standard utvecklad av Adobe. Industristandard för typsnitt för fotosättare och standard inom den grafiska branschen. Tecknen är bilder konstruerade i PostScript. Vid utskrift fylls teckenkonturen med färg, som styrs av skrivarens eller fotosättarens programvara, Raster Image Processor, RIP, som licensieras från Adobe.

För att fungera på bildskärm måste förr i tiden särskilda punktuppbyggda skärmtypsnitt användas i stället för teckenkonturerna. Med ATM (Adobe Type Manager) kan teckenkonturerna exponeras på bildskärmen, eftersom ATM innehåller en bildskärms-RIP.

Vid rippning på bildskärmen kan ATM applicera kantutjämning för att ge snygga teckenbilder, som återger teckenkonturen. I annat fall genereras ganska fula punktuppbyggda teckenbilder. För exponering i små teckenstorlekar på lågupplösta medier används en generell hintning som i någon mån anpassar tecknen till bildskärmens eller skrivarens raster. (Läs mer om hintning)

Typograf

Inom grafisk formgivning verksam person, som är specialiserad på utformningen av texten med avseende på typsnitt, teckenstorlek, radavstånd, radlängd, rubriker etc. Termen är också en generell beteckning för flera yrkesgrupper inom den grafiska branschen, såsom sättare och tryckare. Såväl förr som nu kan typografen ha ett ansvar för tillämpningen av språk- och skrivregler i texten. En äldre innebörd är boktryckeriarbetare, som ansågs vara arbetarklassens »adel«.

Typografi

Utformningen av en tryckt eller elektonisk publikation med avseende på textens utformning och sidans disposition, alltså typsnitt, teckenstorlekar, radavstånd, radlängd, rubriker, satsytans mått och position, marginaler etc.

Typsnitt

En fullständig teckenuppsättning med en karaktäristisk och konsekvent utförd formgivning, avseende teckenbredd, x-höjd, seriffer, kontrast, linjebredd samt enskilda estetiska detaljer, som karaktäriserar varje tecken såsom tillhörande typsnittet.

Utmärkning

Markering av ett flera ord med avvikande stilsort, för att dra uppmärksamhet till orden eller markera att de i något avseende skiljer sig från den övriga texten. Utmärkning görs i löpande text med kursiver eller lätt spärrade kapitäler. I löpande text används inte spärrad stil eftersom den är onödigt svårläst och inte fet stil, eftersom den är onödigt kraftfull. Däremot kan fet stil med fördel användas som uppslagsord i lexikaliska sammanhang. På webben är däremot fet stil, färgad text och understruken text för länkar fungerande metoder för utmärkning. För utmärkning i listor används bomb eller »bullet«. (Se Bomb)

Versaler

De ursprungliga tecknen i den romerska eller latinska stilen, som användes i de romerska inskriptionerna. På vanlig svenska »stora bokstäver«, på engelska »uppercase«, eftersom de låg i den övre delen av kasten som användes vid handsättning. Sedan gemena tecken infördes under 800-talet används versaler som första bokstav i en mening och namn. I rubriker kan versaler användas för att ange betydelsen av något. Versaler är mer svårlästa än gemena tecken i längre texter, eftersom de inte har någon variation i teckenhöjd.

Versala siffror

Siffror som alla har samma höjd, ungefär lika höga som typsnittets versaler, och som ligger mot baslinjen. Kallades förr tabellsiffror. Alternativet är gemena siffror som har varierande höjd och underhäng under baslinjen. Versala siffror infördes under den franska revolutionen som en rationell förenkling av siffrorna och blev först använda i just tabeller, eftersom de upptar samma utrymme vertikalt och horisontellt. (Se Gemena siffror)

Vikt

Varianter av linjebredd hos ett typsnitt, såsom Light, Normal, SemiBold, Bold eller Mager, Halvfet, Fet.

x-höjd

Höjden från baslinjen hos gemena tecken, såsom v och x. Rundade former som o har en liten del av rundningen lite över x-höjden och lite under baslinjen, medan just x, som har räta linjer ligger direkt på baslinjen och x-höjdens linje. Magen hos t.ex. d ligger alltså lite över och under baslinjen och x-höjden, rundningen på h aningen över x-höjden, medan den nedre delen av h håller sig inom x-höjden.

x-höjd används för att ange ett typsnitts proportioner mellan stapelhöjd och den lägre teckenspecifika delen av tecknet. Den klassiska renässansantikvan har relativt liten x-höjd, vilket också kan uttryckas som att den har höga staplar. Klassiska skripter har extremt liten x-höjd. Moderna typsnitt och i synnerhet tidningstypsnitt i har hög x-höjd, alltså låga staplar, eftersom staplarna bara tar plats och inte anses tillföra något till läsbarheten. Med högre x-höjd kan tecknens grundformer göras större och därmed mer läsbara, utan att ta upp mer av av pappersytan än tecken i mindre grad som har låg x-höjd . (Se Teckendelar, läs mer om höga staplar i artikel om Cloister Old Style)

© Text och illustrationer Stefan Lundhem

 

< - - - Sidan uppdaterad 060305 - - - >